Friden i att inte ha kontroll

“Some things are in our control and others not. Things in our control are opinion, pursuit, desire, aversion, and, in a word, whatever are our own actions. Things not in our control are body, property, reputation, command, and, in one word, whatever are not our own actions.”
-Epictetus

Vad skulle jag vara utan min strävan mot att bli mer stoisk? Ett jäkla kaos, that’s what!
Att aktivt, varje dag, intala mig själv om att jag inte kan kontrollera allt. Jag kan i princip inte kontrollera någonting alls förutom mina egna handlingar och i viss mån mina tankar. Och att det tar oändligt med både fysisk och känslomässig energi för att försöka styra över saker som jag egentligen borde släppa. Energi som jag vet att jag har så mycket mer glädje och nytta av på andra håll.
I stora delar av mitt liv har jag velat ha kontroll över saker, förutse alla tänkbara scenarion och förbereda mig emotionellt på besvikelser och katastrofer. Det kallas för overthinking eller catastrophizing på engelska. Människor som övertänker gör det oftast för att de vill skapa just kontroll över olika händelser i sina liv – det blir en slags illusion av att man genom att kontrollera är “skyddad” mot att behöva bli ledsen, känna frustration, ilska, etc.
En del är födda med en predisposition att bli “overthinkers” med stort kontrollbehov, men det kan även triggas av olika händelser i livet som gjort att man känt alla dessa negativa känslor och därför vill man till varje pris skydda sig mot att behöva uppleva något liknande igen.
Väldigt logiskt kan man tycka, eller hur? Känner ni kanske igen er till och med?

Men så börjar man fundera lite. Rannsaka sig själv och sin omgivning, precis som de stoiska filosoferna gjorde – Vad är egentligen inom vår kontroll..? Inte särskilt mycket.

För att ta ett konkret exempel ur vardagen:
– En partner, vän eller familjemedlem ska ut på en längre resa och du förväntar dig att höra av personen under resans gång eller så snart hen är framme. Men personen hör inte av sig och svarar inte på samtal/meddelande. Något hemskt måste således ha hänt – Planet har kraschat? Frontalkrock? Mördad? Otrohetsaffär? Tankarna löper amok innan du vet ordet av och stressnivån eskalerar bortom kontroll. Helt i onödan. Personen svarar ju till slut och du kan andas ut. Ingenting har hänt mer än att hen helt enkelt inte kunde svara av en eller annan anledning. Under tiden har du gått och känt och agerat som om det värsta hade hänt, och förberett dig känslomässigt för något som dels var extremt osannolikt, dels bortom din kontroll och dessutom hände det inte den här gången heller.
För ponera att det värsta faktiskt hade hänt, till exempel en bilolycka – skulle du hellre ha utsatt dig själv för smärtan två gånger istället för en? Både i tanken och i verkligheten? Räcker det inte med bara (den hemska men osannolika) verkligheten? I tanken finns det dessutom ingen begränsning för hur många gånger man kan uppleva denna fasa och smärta. Jättedumt! Och väldigt självdestruktivt.
Även om det är svårt kan man också försöka se sitt agerande ur ett tredjepersons-perspektiv:
En vän ringer dig och är orolig över precis scenariot ovan då hens partner inte svarar i telefon.
Ja jäklar planet har bergis kraschat eller så har han blivit mördad, finns inga andra alternativ! Bara att invänta samtalet från sjukhuset.” Skulle du svara så till vännen? Antagligen inte. Så varför tänka så om scenarion i sitt eget liv? Varför applicerar vi inte en snäll, lugnande (och logisk) logik mot oss själva när vi kan göra det mot andra..?

Det stoiska tankesättet att inte fokusera på sådant som är bortom min kontroll har alltså hjälpt mig väldigt mycket med mitt katastroftänkande: Jag kan bara agera och göra mitt bästa efter kunskap och resurser som jag har just nu, mer kan jag inte göra. Jag vet inte säkert vad som händer om en timme, en månad, eller ett år. Jag kan inte agera i framtiden och definitivt inte i dåtiden. Bara nu.
Att vara stoisk betyder inte heller att man är känslokall eller apatisk. Man har precis samma förmåga till känslor, men man tänker liksom ett extra varv innan man reagerar negativt, utifrån vad man vet just nu: “Jag vet inte om jag kommer att kugga tentan, få skäll/sparken av chefen, eller om operationen misslyckas. Därför väljer jag att inte reagera eller agera förrän jag vet.” Rätt känsla på rätt plats liksom.

Ibland har jag dock tänkt “men då kan man ju inte se fram emot någonting eftersom man inte vet vad som händer i framtiden” eller “då är det ju ingen idé att ens planera något i sitt liv“.
Ja, det är väl sant att ingen vet vad som händer i framtiden, men man begraver ju sig i precis samma irrationella katastroftänk som ovan då, eftersom man då utgår från att något okänt, men dåligt kommer att hända och förstöra det man planerar eller ser fram emot. För mig hjälper det att tänka att planerandet är en nuets aktivitet. Jag är inte i framtiden när jag planerar. Jag är nu.
Jag vet inte vad framtiden bringar, men om planerna skapar positiva känslor så kan handlingen att planera inte vara destruktivt på något sätt.

Detta blev en längre utläggning än vad jag hade tänkt, men ibland behöver man bara få ut saker på pränt. Kanske är ni fler overthinkers där ute som behöver landa mer i nuet? Ta ett djupt andetag, släpp sådant som är bortom er kontroll. Ta tillbaka hjärnan och tankarna till kroppen.
Det är svårt, jag vet. Men sånt som är värt att göra brukar ju inte vara lätt.

Den ständiga dragkampen mellan det övertänkande jaget och det stoiska jaget.
Kanske behöver ingen vinna. Kanske behöver vi bara vara medvetna om deras existens?

5 kommentarer

  • Heléna

    Ett jättebra inlägg och ibland måste inläggen bli längre för att just de rätta orden och beskrivningarna ska få plats! Jag har sedan jag var liten varit en övertänkare och jag tror att det har med min lite röriga uppväxt att göra. Jag utvecklade ett stort kontrollbehov för att ha både hängslen och livrem om olika situationer skulle uppstå. Mitt kontrollbehov följde med mig in i vuxenvärlden och när saker omkring mig hände som jag inte kunde kontrollera – mormor gick bort i cancer, pappa gick bort i cancer, jag råkade ut för en stalker och andra ledsamheter så ledde det till att jag under årens lopp har hunnit med fyra perioder med sjukskrivning för utmattning. De två senaste tillfällena var jag sjukskriven i olika grad under två års tid. Jag hann bara att jobba i runt 6 månader innan jag insjuknade i covid-19 och fick sedan diagnosen postcovid och du kan säkert föreställa dig hur jag upplevde min situation där allt konstigt man kan tänka sig hände med min kropp och jag kunde inte göra ett dugg åt det! Det var i alla fall vad jag tänkte och kände till en början! Jag fick träffa underbara arbetsterapeuter som fick mig att vara här och nu. Jag fick hjälp med att analysera mina känslor inför olika saker jag utförde i vardagen och efter några månader hade jag hamnat i en acceptans där jag tillåter mig att vara här och nu. Det som händer det händer och de dagar jag har ork så hittar jag på saker och de dagar jag är mer sliten tillåter jag mig att bara vara. Jag har förutom att ha haft ett stort kontrollbehov varit ytterst högpresterade och har aldrig nöjt mig med att bara göra saker helt okej utan det ska helst vara superultrajättebäst! Jag insåg till slut att det inte var andras förväntningar som fick mig att vara så högpresterande utan att det var jag själv som trodde att det var det de förvändade sig av mig. Nu är jag dock klokare och är stolt över mig själv när jag gör saker och vet att good is enough!
    Hoppas du får en jättefin torsdag! Jag ska trotsa min trötthet (som är enorm idag efter gårdagens mysiga utflykt) och gå på Tackfest för personalen med mina kollegor och chef. Jag vet att jag kommer bli supersliten och känna en jättestress av alla intryck som inte hjärnan kommer att orka med att sortera, men jag vet också att jag kommer att tycka att det är roligt att träffa alla igen och ha roligt tillsammans med dem och äta god mat! Det positiva måste få vinna över hindret för annars finns det snart ingen livskvalitet kvar! Stor kram fina du och min kommentar blev visst lika lång som ditt inlägg 😁❤️

    • Emma

      Åh fy farao för att behöva gå igenom så många utmattningar! 🥺 jag har “bara” varit utmattad en gång, men det räckte och blev över! Mitt intryck är i alla fall att du är väldigt duktig på att vara lyhörd inför sjukdomen och ta hand om dig därefter.
      Starkt jobbat att orka med personalfest ändå, hoppas att det var trevligt och kändes hanterbart! 💕
      Hoppas du får en fin helg, stor kram!

  • Hanna

    Fint inlägg som jag verkligen behövde läsa idag (vaknade 05.00 och därmed hunnit oroa mig för ALLT). Har du någon bra bok att rekommendera på temat stoism?

    • Emma

      Jag tycker att Ryan Holidays The Daily Stoic är toppen.
      Han har även en podcast och en bra hemsida med samma namn där man kan lära sig mer om bakgrunden till stoicismen, m.m.
      Finns även en bok jag gillar som heter Stop Overthinking av Nick Trenton. Rekommenderas! ❤️

  • Anna i Portugal

    Så intressant! Jag tycker jag är bra på att inte oroa mig eller tro det värsta om något som kan hända. Men i en specifik situation klarar jag det inte. Och det tär på mig och andra det drabbar. Men jag jobbar på det och tycker det går bättre och bättre. Jag har inte hört talas om stoism förut, så jag läser på lite nu! Tack för inspirationen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.