Skriftligt
-
När fantasin tog över
En fördel med att vara lite av en teknik/IT-nörd (bland många andra nördsaker) är att man kan snubbla över små guldkorn så här en söndagseftermiddag.
Det är nämligen så att innan jag lade ner min gamla blogg så sparade jag ner databasen med bloggens hela innehåll till en extern hårddisk. Mest för att jag inte ville att innehållet skulle raderas fullständigt, men också för att kunna minnas tillbaka och läsa alla inlägg jag hann få ur mig under de 5-6 år som jag hade bloggen…
I morse fick jag då för mig att jag skulle kolla igenom databasen och se om jag kunde hitta ett inlägg som jag bestämt hade för mig att jag skrivit: Skräckfilmstips!
Jag tyckte ju att det skulle passa jättebra att lista mina favoritskräckisar (om än lite sent) så här i Allhelgonatider…
Hittade jag då nämnda skräckfilmstipsinlägg? Nej…
Hittade jag en massa andra bortglömda inlägg som jag jättegärna skulle publicera på nytt? Ja!!Ett av dessa inlägg var från januari 2017 och passade ändå rätt bra in i skräcktemat som jag hade på gång. Så istället för filmtips kommer här inlägget “När fantasin tar över” med tillhörande bilder, om en upplevelse jag hade i gamla Uppsala för snart sju år sedan.
Det är nog dags för mig att sluta titta så mycket på konstiga/läskiga filmer och videos. Att ens fantasi skenar iväg ibland och spökar till det är väl inget ovanligt. Men när man vet att man är på en trygg plats, och ändå lyckas skrämma upp sig så pass att man smyger därifrån, då börjar det bli lite pinsamt…
Det hände mig nämligen idag när jag var ute på en helt vanlig cykelvända här i gamla Uppsala. Det är ett ganska stort område med mycket natur och historiska landmärken. Lite här och var växer enbärsbuskar tätt ihop och bildar små skogsdungar, och jag bestämde mig för att kravla mig in i just en sån här dunge och fota lite. Allting gick bra tills jag plötsligt insåg hur jäkla stor just den här dungen var och jag nästan gick vilse.
Enbärsbuskarna var höga och täta, så det var liksom svårt att orientera sig. (De påminner lite som såna där trädgårdslabyrinter som var populära under 1800-talet).
Till slut hittade jag tillbaka till dungens “centrum” och skulle börja kravla mig ut. Då upptäcker jag att det ligger massor av fågelfjädrar i klumpar längs marken. Inget konstigt egentligen tänkte jag eftersom såna här ställen är rena paradiset för olika fåglar. Fortsätter att halvkrypa i snåren, när jag lite längre fram ser något som ser ut som kläder liggandes på marken. Kryper lite närmare och ser till min förskräckelse att det är en kudde och en filt som ligger där! Någon sover här! Men det värsta var att runt omkring filten låg det ännu mer fjädrar och delar av fåglar utspridda… “fyfan vad läskigt” tänkte jag och kände mig plötsligt iakttagen. Och det är här nånstans min fantasi tar överhanden helt. Jag tänker att det är en fågelätande psykopat som bor här i buskarna och sover ute i minusgrader. Eller kanske en zombie! “Han kommer att hugga mig med en yxa om jag inte tar mig ut snabbt” tänker jag medan jag tittar omkring och smyger tillbaka ut mot promenadstigen.
Pulsen slår i 180 medan jag slänger mig på cykeln och trampar iväg.
“Jag överlevde!” tänkte jag.
Jag överlevde en kudde och en filt som låg på marken mitt på ljusa dagen, i ett populärt friluftsområde.Lyckades åtminstone få några fina bilder från stället innan fågelzombien attackerade!
Såhär täta är snåren. Även om det finns stigar så är det ganska krångligt att ta sig fram! 
Sidensvansarna håller ett vakande öga! 
Jag lyckades faktiskt ta en bild av åbäket som skrämde mig från vettet tidigare idag… Kanske är det en hemlös som huserar här, kanske någon turist som glömt packningen? Oavsett vilket så fick jag en väldigt olustig känsla av det hela…
Så gick det tydligen till alltså. Jag minns ju faktiskt den här dagen någorlunda väl nu när jag tänker tillbaka. Det var ju rätt konstigt att någon uppenbart hade legat och sovit där ute mitt i vintern, så jag kan ändå förstå att jag blev rätt skraj och pep därifrån illa kvickt.
Och nu när jag tänker efter så verkar just den där dungen vara en samlingsplats för skummisar. Här om året gick jag nämligen förbi där på promenad och då upptäckte jag att buskarna var övertäckta med massor av sån där fejk-spindelväv och det var otroligt skräpigt överallt.
Gamla Uppsala drar ju till sig alla möjliga sorters människor på grund av dess historiska och religiösa status och det är väl inte omöjligt att en del knasbollar tror att de äger stället och beter sig därefter… -
Friden i att inte ha kontroll
“Some things are in our control and others not. Things in our control are opinion, pursuit, desire, aversion, and, in a word, whatever are our own actions. Things not in our control are body, property, reputation, command, and, in one word, whatever are not our own actions.”
-EpictetusVad skulle jag vara utan min strävan mot att bli mer stoisk? Ett jäkla kaos, that’s what!
Att aktivt, varje dag, intala mig själv om att jag inte kan kontrollera allt. Jag kan i princip inte kontrollera någonting alls förutom mina egna handlingar och i viss mån mina tankar. Och att det tar oändligt med både fysisk och känslomässig energi för att försöka styra över saker som jag egentligen borde släppa. Energi som jag vet att jag har så mycket mer glädje och nytta av på andra håll.
I stora delar av mitt liv har jag velat ha kontroll över saker, förutse alla tänkbara scenarion och förbereda mig emotionellt på besvikelser och katastrofer. Det kallas för overthinking eller catastrophizing på engelska. Människor som övertänker gör det oftast för att de vill skapa just kontroll över olika händelser i sina liv – det blir en slags illusion av att man genom att kontrollera är “skyddad” mot att behöva bli ledsen, känna frustration, ilska, etc.
En del är födda med en predisposition att bli “overthinkers” med stort kontrollbehov, men det kan även triggas av olika händelser i livet som gjort att man känt alla dessa negativa känslor och därför vill man till varje pris skydda sig mot att behöva uppleva något liknande igen.
Väldigt logiskt kan man tycka, eller hur? Känner ni kanske igen er till och med?
Men så börjar man fundera lite. Rannsaka sig själv och sin omgivning, precis som de stoiska filosoferna gjorde – Vad är egentligen inom vår kontroll..? Inte särskilt mycket.
För att ta ett konkret exempel ur vardagen:
– En partner, vän eller familjemedlem ska ut på en längre resa och du förväntar dig att höra av personen under resans gång eller så snart hen är framme. Men personen hör inte av sig och svarar inte på samtal/meddelande. Något hemskt måste således ha hänt – Planet har kraschat? Frontalkrock? Mördad? Otrohetsaffär? Tankarna löper amok innan du vet ordet av och stressnivån eskalerar bortom kontroll. Helt i onödan. Personen svarar ju till slut och du kan andas ut. Ingenting har hänt mer än att hen helt enkelt inte kunde svara av en eller annan anledning. Under tiden har du gått och känt och agerat som om det värsta hade hänt, och förberett dig känslomässigt för något som dels var extremt osannolikt, dels bortom din kontroll och dessutom hände det inte den här gången heller.
För ponera att det värsta faktiskt hade hänt, till exempel en bilolycka – skulle du hellre ha utsatt dig själv för smärtan två gånger istället för en? Både i tanken och i verkligheten? Räcker det inte med bara (den hemska men osannolika) verkligheten? I tanken finns det dessutom ingen begränsning för hur många gånger man kan uppleva denna fasa och smärta. Jättedumt! Och väldigt självdestruktivt.
Även om det är svårt kan man också försöka se sitt agerande ur ett tredjepersons-perspektiv:
En vän ringer dig och är orolig över precis scenariot ovan då hens partner inte svarar i telefon.
“Ja jäklar planet har bergis kraschat eller så har han blivit mördad, finns inga andra alternativ! Bara att invänta samtalet från sjukhuset.” Skulle du svara så till vännen? Antagligen inte. Så varför tänka så om scenarion i sitt eget liv? Varför applicerar vi inte en snäll, lugnande (och logisk) logik mot oss själva när vi kan göra det mot andra..?
Det stoiska tankesättet att inte fokusera på sådant som är bortom min kontroll har alltså hjälpt mig väldigt mycket med mitt katastroftänkande: Jag kan bara agera och göra mitt bästa efter kunskap och resurser som jag har just nu, mer kan jag inte göra. Jag vet inte säkert vad som händer om en timme, en månad, eller ett år. Jag kan inte agera i framtiden och definitivt inte i dåtiden. Bara nu.
Att vara stoisk betyder inte heller att man är känslokall eller apatisk. Man har precis samma förmåga till känslor, men man tänker liksom ett extra varv innan man reagerar negativt, utifrån vad man vet just nu: “Jag vet inte om jag kommer att kugga tentan, få skäll/sparken av chefen, eller om operationen misslyckas. Därför väljer jag att inte reagera eller agera förrän jag vet.” Rätt känsla på rätt plats liksom.
Ibland har jag dock tänkt “men då kan man ju inte se fram emot någonting eftersom man inte vet vad som händer i framtiden” eller “då är det ju ingen idé att ens planera något i sitt liv“.
Ja, det är väl sant att ingen vet vad som händer i framtiden, men man begraver ju sig i precis samma irrationella katastroftänk som ovan då, eftersom man då utgår från att något okänt, men dåligt kommer att hända och förstöra det man planerar eller ser fram emot. För mig hjälper det att tänka att planerandet är en nuets aktivitet. Jag är inte i framtiden när jag planerar. Jag är nu.
Jag vet inte vad framtiden bringar, men om planerna skapar positiva känslor så kan handlingen att planera inte vara destruktivt på något sätt.Detta blev en längre utläggning än vad jag hade tänkt, men ibland behöver man bara få ut saker på pränt. Kanske är ni fler overthinkers där ute som behöver landa mer i nuet? Ta ett djupt andetag, släpp sådant som är bortom er kontroll. Ta tillbaka hjärnan och tankarna till kroppen.
Det är svårt, jag vet. Men sånt som är värt att göra brukar ju inte vara lätt.
Den ständiga dragkampen mellan det övertänkande jaget och det stoiska jaget.
Kanske behöver ingen vinna. Kanske behöver vi bara vara medvetna om deras existens? -
Tinúviel
He sought her ever, wandering far
Where leaves of years were thickly strewn,
By light of moon and ray of star
In frosty heavens shivering.
Her mantle glinted in the moon,
As on a hill-top high and far
She danced, and at her feet was strewn
A mist of silver quivering.
– J. R. R. Tolkien
-
En lång presentation
Vem är hon som driver den här bloggen då? Kanske ni undrar. Eller så gör ni inte det. I vilket fall som helst så tänkte jag försöka mig på en slags presentation av mig själv och vad som driver mig. Så, här kommer ett mastodont-inlägg!
Det här är faktiskt inte den första bloggen jag haft – under några år (från 2016) drev jag bloggen emblas.se, som jag skulle säga var ganska lik den här på många sätt. Men som med ganska mycket annat i livet, så avtog engagemanget efter några år och bloggandet blev liksom bara liggande i träda…
Tills jag insåg att jag faktiskt saknade att skriva. Under åren jag inte bloggade och var ute och fotade kunde jag ganska ofta känna att “Oj, den här bilden skulle få en så perfekt caption!”, eller “Det finns en story i den bilden/bilderna som bara kan göras rättvisa med text“. För fotograferande har jag ju aldrig “slutat” med, även om det såklart går i perioder med mer eller mindre inspiration och motivation.
Den här bilden tog jag i december 2003, då jag fått min första “riktiga” kamera i födelsedagspresent. Det var en slags hybrid-digitalkamera från Sony som använde små CD-skivor som minneslagring istället för minneskort. Tror man fick plats med knappt 100 bilder på en skiva och jag minns att de var rätt dyra att köpa… tur att vi gått vidare från det! Foto i alla dess former har alltså varit min trogna kompanjon i mer än 20 år. Under hela skolgången var jag alltid “hon med kameran” som kunde ta bilder och filma alla våra upptåg, och när vi var i Kiruna (där min mammas släkt bodde) brukade jag alltid kasta mig över morfars dyra videokamera för att dokumentera våra resor.
Men när man ska visa upp bilder publikt på det här sättet, oavsett om det är på Instagram, bloggen, eller andra ställen, så kommer alltid lite prestationsångest krypande för mig. “Tänk om ingen gillar mina bilder eller läser mina texter?” Det är just såna tankar som kan få en att tappa motivationen helt – vilket är HELT FEL! Ursäkta skriket, men det känns nödvändigt. På senare tid har jag i mångt och mycket släppt den där prestations- och likehetsen. För jag tänker så här; eftersom fotandet och skapandet gör mig lycklig – spelar det någon roll om någon ser det? Nej, det gör faktiskt inte det. Att jag har roligt eller gör något bra behöver liksom inte bekräftas av någon annan än mig. Det är såklart oerhört roligt och smickrande att få snälla kommentarer, men det är inte det viktiga. Det viktiga är handlingen i sig och resultatet av den.
Man kan ju dra en parallell till folk som gör något som anses objektivt bra, typ hjälpa en hemlös, eller andra civilkurage-saker – Inte alltför sällan ska detta filmas och läggas upp på sociala medier, annars verkar det som att handlingen inte har något värde i sig. Vilket såklart är helknäppt.
Undantag kan väl kanske göras för de som ska livnära sig på att folk ser deras verk, men då måste man nog också jobba mer strategiskt med att just sprida det man skapar.
Jag tyckte ju att foto var roligt och fängslande långt innan internet och sociala medier, så varför skulle jag låta den glädjen försvinna nu?
Men åter till mig och vad jag håller på med!
Jag är 90-talist, född i Uppsala men uppvuxen i den lilla bergslagsbyn Norberg. Där pratar man en variant av dalmål som kallas “rumpmasmål”, som jag personligen tycker låter förjävligt. Tack och lov har jag tappat nästan all min dialekt eftersom jag flyttat runt så mycket. Jag har egentligen ingen koppling till Norberg mer än att jag bodde där fram till jag flyttade hemifrån när jag var 19.
Mina rötter är istället Uppländska och finska, då mamma är från norra Finland och pappa från Uppsala. Jag har således spenderat mycket tid i dessa vitt skilda områden, även om besöken till Finland (tyvärr) blir allt mer sällsynta.
När jag blev vuxen, det vill säga 19 år, så flydde jag och min bästa kompis från landet och in till storstan i Stockholm. Vi kände oss som riktiga outsiders i Norberg eftersom varken hon eller jag kom därifrån “från början”. Vi ville båda något mer i livet än att jobba på bruket och köra folkrace på helgerna. Inget ont om folkrace eller att jobba på bruket, men det var inget för oss om man säger så!
Sagt och gjort, vi flyttade in i ett rum på 10 kvadrat som hyrdes ut i Sollentuna. Vi delade kök och övriga ytor med killen som bodde där, men vårt sovrum var liksom vårt eget där vi fick ha alla våra saker tillsammans. Ganska galet när man tänker efter, men man är väl kanske mindre kräsen när man är ung och desperat, haha! Under nästan ett år bodde jag alltså i Sollentuna och jobbade på Arlanda som barista. Vi var fria och levde för dagen, precis som det ska vara när man är i början av livet. I Stockholm kunde man äntligen bli människa, för att citera en viss film/bok som jag tycker väldigt mycket om och som fångar frustrationen i att leva småortsliv väldigt väl.
Idag har jag slutit fred med Norberg och jag tycker faktiskt om att åka dit och bara känna nostalgin flöda. Det är trots allt en mysig by som ligger väldigt vackert, insprängd bland sjöar, berg och skog. Dessutom gör sig brukshistorien påmind vart man än går, då byn var en del av Sveriges järnindustri i 800 år. Att jobba med service var dock ingenting för mig, vilket jag insåg efter drygt ett år på Arlanda. Stressade, otrevliga människor, bullrig miljö och långa dagar tog ut sin rätt och jag bestämde mig för att börja plugga istället. Exakt vad jag vill bli visste jag inte, men eftersom jag alltid tyckt om historia så föll valet på historikerprogrammet vid Uppsala universitet. Jag flyttade således igen, till ett ännu mindre rum i Gamla Uppsala. Jag pluggade historia och statskunskap och tog ut min kandidat 2014. Därefter fick jag ett civilt jobb hos Polisen i Stockholm, vilket blev startskottet på min myndighetskarriär. Flyttlasset gick således tillbaka till Stockholm – den här gången till ett litet attefallshus i Saltsjö-Boo. Huset låg väldigt fint vid en sjö och jag trivdes bra där, även om det var långt till jobbet i Sundbyberg. Någonstans här började jag dock känna att jag ville ha ett “eget” hem, efter att ha hyrt i andra hand i 5-6 år.
Som tur var hade jag rätt bra kötid på lägenheter i Uppsala och jag började söka mig tillbaka till min hemstad, samtidigt som jag sökte jobb på universitetet i Uppsala. Jag började nämligen bli duktigt trött på att jobba med utsatta människor och vara hackkycklingen som de tog ut sin frustration och ilska på. Så jag tänkte att “Universitetet – det är ju typ en egen värld! Där är folk inte arga och frustrerade hela tiden. Akademiker går i alla fall att resonera med!” Nåja, det kanske inte är 100% sant, men det var så jag kände.
Dessutom har jag alltid trivts väldigt bra i den akademiska världen, med dess historia, mångfald och alla lustiga traditioner. Idag jobbar jag därför på universitetet, närmare bestämt med fakultetsfrågor på teknisk-naturvetenskapliga fakulteten. Jag har väldigt blandade arbetsuppgifter som innebär allt från att granska riktlinjer för disputationer och dela ut stipendier, till att ta remisser till rektorn. Ett jobb som passar mig väldigt bra eftersom det är flexibelt och varierande.
Sedan 2016 är jag alltså en Uppsaliensare igen, och den här gången är det nog för gott!
Det var alltså lite om mig!
Det blev en hel del text, så jag tänkte att resten av inlägget får utgöras av bilder som får tala. Det blir lite av en recap av mitt fotande de senaste åren helt enkelt!
Ett av de första inläggen från min förra blogg handlade om min utflykt till Färnebofjärden och Gysinge 2017. Den här bilden tog jag då, när det var lågvatten i Dalälven. 
2017 träffade jag även min man och bästa vän, Micke. Han är inte överdrivet förtjust i att vara med på bild men han ställer upp ibland ändå, lite casual så där. Här är vi t.ex. och firar Valborg i Gamla Uppsala. 
Att vara ute i naturen har varit självklart för mig ända sen jag lärde mig gå. Pappa är en naturmänniska ända in i benmärgen och det har präglat även mig. Jag gillar dock att ha kontrasterna i mitt liv; att kunna gå ut och äta på en fancy restaurang, ta en mjukglass vid Fyrisån, eller besöka domkyrkan, för att senare samma dag svira om till friluftskläder och ge sig ut i skog och mark. Uppsala är väldigt behändigt på det sättet – här finns liksom allt inom relativt korta avstånd; urskog, våtmarker, ängar och hedar, men också vackra monument, muséer och moderna bekvämligheter. 
En stor fördel med att ha en blogg är ju att man kan gå tillbaka och upptäcka trevliga saker man kanske hade glömt. När jag gick igenom bilder till det här inlägget snubblade jag över den här bilden som jag tog typ 2018. Hade glömt bort den, men nu får den synas igen! 
Historienörd som jag är så är Medeltidsveckan ett måste då och då. Att vila mot ringmuren i solnedgången efter en lång dag i Visby är ett svårslaget. 
Genom åren har jag hunnit testa många typer av foto-genrer, motiv och redigeringsmetoder. Ett tag var jag inne på macrofoto. Det var dock inte riktigt min grej eftersom man måste ha så mycket utrustning för att det ska bli riktigt bra. Men jag är sjukt imponerad av macrofotografer och hur man kan utforska en mikroskopisk värld som många inte ens tänker på. 
Jag gillar dock detaljfoto väldigt mycket. Det går att skapa väldigt tilltalande bilder från “ingenting” och väldigt vardagliga saker kan få nytt liv!
Något jag dock fastnat för på senare år är astrofoto. Nu bor vi ju inte med optimala förhållanden här i Norden för att kunna ta de där riktigt supercoola bilderna av Vintergatan, men det funkar absolut och om inte annat är det en mäktig upplevelse att bara stå där ute i natten och blicka upp mot stjärnorna, för att sedan se att kameran fångat så galet mycket mer än vad jag såg med blotta ögat. 
Snart är säsongen igång igen för astrofoto! Hoppas ni orkat scrolla ända hit! Det är ju rätt svårt att sammanfatta sitt liv och allt man gjort, men förhoppningsvis gav detta en liten överblick i alla fall. Det finns ju säkerligen många kapitel kvar att skriva om man säger så!
