En lång presentation

Vem är hon som driver den här bloggen då? Kanske ni undrar. Eller så gör ni inte det. I vilket fall som helst så tänkte jag försöka mig på en slags presentation av mig själv och vad som driver mig. Så, här kommer ett mastodont-inlägg!
Det här är faktiskt inte den första bloggen jag haft – under några år (från 2016) drev jag bloggen emblas.se, som jag skulle säga var ganska lik den här på många sätt. Men som med ganska mycket annat i livet, så avtog engagemanget efter några år och bloggandet blev liksom bara liggande i träda…
Tills jag insåg att jag faktiskt saknade att skriva. Under åren jag inte bloggade och var ute och fotade kunde jag ganska ofta känna att “Oj, den här bilden skulle få en så perfekt caption!”, eller “Det finns en story i den bilden/bilderna som bara kan göras rättvisa med text“. För fotograferande har jag ju aldrig “slutat” med, även om det såklart går i perioder med mer eller mindre inspiration och motivation.

Foto i alla dess former har alltså varit min trogna kompanjon i mer än 20 år. Under hela skolgången var jag alltid “hon med kameran” som kunde ta bilder och filma alla våra upptåg, och när vi var i Kiruna (där min mammas släkt bodde) brukade jag alltid kasta mig över morfars dyra videokamera för att dokumentera våra resor.

Men när man ska visa upp bilder publikt på det här sättet, oavsett om det är på Instagram, bloggen, eller andra ställen, så kommer alltid lite prestationsångest krypande för mig. “Tänk om ingen gillar mina bilder eller läser mina texter?” Det är just såna tankar som kan få en att tappa motivationen helt – vilket är HELT FEL! Ursäkta skriket, men det känns nödvändigt. På senare tid har jag i mångt och mycket släppt den där prestations- och likehetsen. För jag tänker så här; eftersom fotandet och skapandet gör mig lycklig – spelar det någon roll om någon ser det? Nej, det gör faktiskt inte det. Att jag har roligt eller gör något bra behöver liksom inte bekräftas av någon annan än mig. Det är såklart oerhört roligt och smickrande att få snälla kommentarer, men det är inte det viktiga. Det viktiga är handlingen i sig och resultatet av den.

Man kan ju dra en parallell till folk som gör något som anses objektivt bra, typ hjälpa en hemlös, eller andra civilkurage-saker – Inte alltför sällan ska detta filmas och läggas upp på sociala medier, annars verkar det som att handlingen inte har något värde i sig. Vilket såklart är helknäppt.
Undantag kan väl kanske göras för de som ska livnära sig på att folk ser deras verk, men då måste man nog också jobba mer strategiskt med att just sprida det man skapar.
Jag tyckte ju att foto var roligt och fängslande långt innan internet och sociala medier, så varför skulle jag låta den glädjen försvinna nu?

Men åter till mig och vad jag håller på med!
Jag är 90-talist, född i Uppsala men uppvuxen i den lilla bergslagsbyn Norberg. Där pratar man en variant av dalmål som kallas “rumpmasmål”, som jag personligen tycker låter förjävligt. Tack och lov har jag tappat nästan all min dialekt eftersom jag flyttat runt så mycket. Jag har egentligen ingen koppling till Norberg mer än att jag bodde där fram till jag flyttade hemifrån när jag var 19.
Mina rötter är istället Uppländska och finska, då mamma är från norra Finland och pappa från Uppsala. Jag har således spenderat mycket tid i dessa vitt skilda områden, även om besöken till Finland (tyvärr) blir allt mer sällsynta.

När jag blev vuxen, det vill säga 19 år, så flydde jag och min bästa kompis från landet och in till storstan i Stockholm. Vi kände oss som riktiga outsiders i Norberg eftersom varken hon eller jag kom därifrån “från början”. Vi ville båda något mer i livet än att jobba på bruket och köra folkrace på helgerna. Inget ont om folkrace eller att jobba på bruket, men det var inget för oss om man säger så!
Sagt och gjort, vi flyttade in i ett rum på 10 kvadrat som hyrdes ut i Sollentuna. Vi delade kök och övriga ytor med killen som bodde där, men vårt sovrum var liksom vårt eget där vi fick ha alla våra saker tillsammans. Ganska galet när man tänker efter, men man är väl kanske mindre kräsen när man är ung och desperat, haha! Under nästan ett år bodde jag alltså i Sollentuna och jobbade på Arlanda som barista. Vi var fria och levde för dagen, precis som det ska vara när man är i början av livet. I Stockholm kunde man äntligen bli människa, för att citera en viss film/bok som jag tycker väldigt mycket om och som fångar frustrationen i att leva småortsliv väldigt väl.

Att jobba med service var dock ingenting för mig, vilket jag insåg efter drygt ett år på Arlanda. Stressade, otrevliga människor, bullrig miljö och långa dagar tog ut sin rätt och jag bestämde mig för att börja plugga istället. Exakt vad jag ville bli visste jag inte, men eftersom jag alltid tyckt om historia så föll valet på historikerprogrammet vid Uppsala universitet. Jag flyttade således igen, till ett ännu mindre rum i Gamla Uppsala. Jag pluggade historia och statskunskap och tog ut min kandidat 2014. Därefter fick jag ett civilt jobb hos Polisen i Stockholm, vilket blev startskottet på min myndighetskarriär. Flyttlasset gick således tillbaka till Stockholm – den här gången till ett litet attefallshus i Saltsjö-Boo. Huset låg väldigt fint vid en sjö och jag trivdes bra där, även om det var långt till jobbet i Sundbyberg. Någonstans här började jag dock känna att jag ville ha ett “eget” hem, efter att ha hyrt i andra hand i 5-6 år.
Som tur var hade jag rätt bra kötid på lägenheter i Uppsala och jag började söka mig tillbaka till min hemstad, samtidigt som jag sökte jobb på universitetet i Uppsala. Jag började nämligen bli duktigt trött på att jobba med utsatta människor och vara hackkycklingen som de tog ut sin frustration och ilska på. Så jag tänkte att “Universitetet – det är ju typ en egen värld! Där är folk inte arga och frustrerade hela tiden. Akademiker går i alla fall att resonera med!” Nåja, det kanske inte är 100% sant, men det var så jag kände.

Dessutom har jag alltid trivts väldigt bra i den akademiska världen, med dess historia, mångfald och alla lustiga traditioner. Idag jobbar jag därför på universitetet, närmare bestämt med fakultetsfrågor på teknisk-naturvetenskapliga fakulteten – ett jobb som passar mig väldigt bra eftersom det är flexibelt och varierande.
Sedan 2016 är jag alltså en Uppsaliensare igen, och den här gången är det nog för gott!

Det var alltså lite om mig!
Det blev en hel del text, så jag tänkte att resten av inlägget får utgöras av bilder som får tala. Det blir lite av en recap av mitt fotande de senaste åren helt enkelt!

Hoppas ni orkat scrolla ända hit! Det är ju rätt svårt att sammanfatta sitt liv och allt man gjort, men förhoppningsvis gav detta en liten överblick i alla fall. Det finns ju säkerligen många kapitel kvar att skriva om man säger så!