Uppsala
-
När fantasin tog över
En fördel med att vara lite av en teknik/IT-nörd (bland många andra nördsaker) är att man kan snubbla över små guldkorn så här en söndagseftermiddag.
Det är nämligen så att innan jag lade ner min gamla blogg så sparade jag ner databasen med bloggens hela innehåll till en extern hårddisk. Mest för att jag inte ville att innehållet skulle raderas fullständigt, men också för att kunna minnas tillbaka och läsa alla inlägg jag hann få ur mig under de 5-6 år som jag hade bloggen…
I morse fick jag då för mig att jag skulle kolla igenom databasen och se om jag kunde hitta ett inlägg som jag bestämt hade för mig att jag skrivit: Skräckfilmstips!
Jag tyckte ju att det skulle passa jättebra att lista mina favoritskräckisar (om än lite sent) så här i Allhelgonatider…
Hittade jag då nämnda skräckfilmstipsinlägg? Nej…
Hittade jag en massa andra bortglömda inlägg som jag jättegärna skulle publicera på nytt? Ja!!Ett av dessa inlägg var från januari 2017 och passade ändå rätt bra in i skräcktemat som jag hade på gång. Så istället för filmtips kommer här inlägget “När fantasin tar över” med tillhörande bilder, om en upplevelse jag hade i gamla Uppsala för snart sju år sedan.
Det är nog dags för mig att sluta titta så mycket på konstiga/läskiga filmer och videos. Att ens fantasi skenar iväg ibland och spökar till det är väl inget ovanligt. Men när man vet att man är på en trygg plats, och ändå lyckas skrämma upp sig så pass att man smyger därifrån, då börjar det bli lite pinsamt…
Det hände mig nämligen idag när jag var ute på en helt vanlig cykelvända här i gamla Uppsala. Det är ett ganska stort område med mycket natur och historiska landmärken. Lite här och var växer enbärsbuskar tätt ihop och bildar små skogsdungar, och jag bestämde mig för att kravla mig in i just en sån här dunge och fota lite. Allting gick bra tills jag plötsligt insåg hur jäkla stor just den här dungen var och jag nästan gick vilse.
Enbärsbuskarna var höga och täta, så det var liksom svårt att orientera sig. (De påminner lite som såna där trädgårdslabyrinter som var populära under 1800-talet).
Till slut hittade jag tillbaka till dungens “centrum” och skulle börja kravla mig ut. Då upptäcker jag att det ligger massor av fågelfjädrar i klumpar längs marken. Inget konstigt egentligen tänkte jag eftersom såna här ställen är rena paradiset för olika fåglar. Fortsätter att halvkrypa i snåren, när jag lite längre fram ser något som ser ut som kläder liggandes på marken. Kryper lite närmare och ser till min förskräckelse att det är en kudde och en filt som ligger där! Någon sover här! Men det värsta var att runt omkring filten låg det ännu mer fjädrar och delar av fåglar utspridda… “fyfan vad läskigt” tänkte jag och kände mig plötsligt iakttagen. Och det är här nånstans min fantasi tar överhanden helt. Jag tänker att det är en fågelätande psykopat som bor här i buskarna och sover ute i minusgrader. Eller kanske en zombie! “Han kommer att hugga mig med en yxa om jag inte tar mig ut snabbt” tänker jag medan jag tittar omkring och smyger tillbaka ut mot promenadstigen.
Pulsen slår i 180 medan jag slänger mig på cykeln och trampar iväg.
“Jag överlevde!” tänkte jag.
Jag överlevde en kudde och en filt som låg på marken mitt på ljusa dagen, i ett populärt friluftsområde.Lyckades åtminstone få några fina bilder från stället innan fågelzombien attackerade!
Såhär täta är snåren. Även om det finns stigar så är det ganska krångligt att ta sig fram! 
Sidensvansarna håller ett vakande öga! 
Jag lyckades faktiskt ta en bild av åbäket som skrämde mig från vettet tidigare idag… Kanske är det en hemlös som huserar här, kanske någon turist som glömt packningen? Oavsett vilket så fick jag en väldigt olustig känsla av det hela…
Så gick det tydligen till alltså. Jag minns ju faktiskt den här dagen någorlunda väl nu när jag tänker tillbaka. Det var ju rätt konstigt att någon uppenbart hade legat och sovit där ute mitt i vintern, så jag kan ändå förstå att jag blev rätt skraj och pep därifrån illa kvickt.
Och nu när jag tänker efter så verkar just den där dungen vara en samlingsplats för skummisar. Här om året gick jag nämligen förbi där på promenad och då upptäckte jag att buskarna var övertäckta med massor av sån där fejk-spindelväv och det var otroligt skräpigt överallt.
Gamla Uppsala drar ju till sig alla möjliga sorters människor på grund av dess historiska och religiösa status och det är väl inte omöjligt att en del knasbollar tror att de äger stället och beter sig därefter… -
Vemod, termospremiär och en suddig stjärtmes
Denna helg har bjudit på strålande höstsol och stormande höstvindar i en vild kombination. Men jag kände att jag verkligen behövde komma ut en sväng, andas lite och rensa huvudet.
Det är nämligen något på gång i vårt liv som jag har ganska svårt att processa – Vi ska köpa hus!
Okej, det har vi planerat att göra i många år men… nu är vi liksom igång med säljprocess och allt vad det innebär och det känns som att det är tusen bitar som ska fall på plats; vårt hem ska fotas, vi ska gå på visning i helgen (vi har varit på en redan), vårt hem ska säljas, och en massa, massa annat. Vårt hem, som har varit vårt trygga ankare i över sex år…
Visst har jag längtat efter att bo i hus på landet igen, men nu när det faktiskt är på gång att förverkligas… Det känns otroligt vemodigt – för att sedan gå över i naiv hoppfullhet och glädjeyra. Och sedan tillbaka till vemod och katastroftankar. Det är ändå en väldigt stor omställning och en del av mig bara skriker “Vafan håller vi på med?! Sluta röra runt i tillvaron!! Jag gillar inte förändringar!” Medan den andra halvan skriker “Du är ju uppväxt i hus på landet – klart du ska tillbaka till det! Cirkeln måste slutas! Du brukade ju vara så äventyrlig!!!”
Nåja, det blir nog bra. Det är trots allt nu jag måste sätta mina stoiska färdigheter på prov…
Kalla nordliga vindar innebar att termosen fick följa med ut idag. 
En tépaus i skuggan av de gamla granarna. 
En del av vemodet består i att känna att det kanske är bland de sista gångerna jag är i dessa skogar och marker. Som jag har varit i otaliga gånger genom åren. Och som har gett mig så mycket utan att kräva något tillbaka. Det gör ont när jag tänker på det… Även om jag i teorin kan åka tillbaka hit oavsett var jag bor så skulle det ändå inte bli samma sak. Det skulle bara bli ännu ett avslutat kapitel i mitt liv… 
De gamla stoiska filosoferna poängterade ofta att livet består av just förändringar, stora som små. Livet är inte statiskt på något sätt. Acceptans inför detta är vägen framåt.
Sen är ju såklart ingenting överhuvudtaget klart ännu med hela hus-cirkusen. Vi har ju inte ens tittat på huset vi vill köpa än… vi kanske hatar det, haha. Och vi kanske inte ens får lägenheten såld. Så mycket som ännu är oklart, men som av just denna anledning innebär enorm stress för två kontrollfreaks som gillar att övertänka och ogillar förändring...
Fortsättning följer alltså!
Jag kunde i alla fall trösta mig med en gullig stjärtmes som studsade runt bland träden tillsammans med sin familj! Men ville hen fastna på en (fin) bild? Ja, döm själva! 
“Du kan inte fota mig om jag blir till en raket och flyger in bland träden hähäh!!” 
Om ni undrar varför de heter STJÄRTmes… 
Det här ska alltså föreställa en stjärtmes… Oh well, det kan inte bli bra alla gånger. Ett par timmar och ett antal suddiga stjärtmesar senare lyckades jag dock ta en bildserie som kanske är mina absolut bästa fågelbilder hittills! Kanske inte rent bildkvalitetsmässigt, men motivet var totalt oväntat och resulterade i riktigt häftiga bilder som jag tänkte lägga upp senare i veckan.
-
Dalkarlskärret
Söndagens utflykt sammanfattad:
– Underbara Dalkarlskärret.
– Inte lika underbara 23 plusgrader (edgelord-varning på mig snart).
– Kontinuerlig spabehandling med djungelolja och myggspray.
– Matsäck i form av frökusar med Västerbottensost och avokado.
– Lycka i skuggan av seklergamla ekar.
– Ett tiotal ladusvalor som ännu inte dragit söderut.
– Fantomstick av myggor resten av kvällen.
Treträdet 
Himlen var märkligt disig och vit. Som om solen inte riktigt orkade ta sig igenom.
Trots värmen drog jag på mig mina tjockaste vandringsbyxor – Funkade helt okej som myggsköld.
Herr Padda ute på hoppenad 
Sagoplatsen, tillika dagens rastplats. 
Mediterar en stund och lyssnar till kungsfåglarnas höga frekvenser – höstens små änglar. 
Inte en ängel….. Jag tycker att vårtbitare är så himla obehagliga!! Duktigt kamouflerade är de också så att överraskningsmomentet blir extra starkt! 
Till slut blev himlen lite trevande, mjukt blå. -
Kulturnatten
Igår gick Kulturnatten av stapeln här i Uppsala – Sveriges största kulturnatt och en av stans årliga höjdpunkter! Det var dock ett par år sedan vi besökte Kulturnatten, så vi kände att det var dags att bege sig dit för att få sig en dos kultur och alldeles för mycket folk för mitt tycke.
Strålande sol och över 20 grader varmt lockade givetvis massor av besökare! Både jag och Micke blir lätt stressade när det är folk överallt, så vi försökte hålla oss till de lite lugnare områdena. Här var vi dock på väg mot en av de många food-trucksen mitt i stan! 
Sedan begav vi oss mot slottet för att titta lite på utsikten över Botaniska. 
Ja, Uppsala visade sig från sin bästa sida måste man ändå säga! 
Vi kände inte att vi ville ränna runt på allt för många arrangemang, men Micke ville väldigt gärna lyssna på en föreläsning om Doctor Who som hölls på The English Bookshop. Det visade sig dock vara alldeles för många som trängt sig in i den lilla butiken, och i den här värmen blev det väldigt snabbt syrebrist och på tok för varmt. Så vi lyssnade i kanske 10 minuter, sedan stod vi inte ut längre och gick vidare… 
…förbi det vackra universitetshuset… 
…mot Uppsala Fotografiska Sällskaps Höstsalong! Jag tog inga bilder där inne, men där var en hel del fina alster i utställning med blandade tekniker och teman. Me like! 
Inne i universitetshuset höll Allmänna Sången en traditionsenlig uppvisning. Akustiken är helt fantastisk i denna byggnad!
Vårt mål var dock ett annat…
…nämligen Café Alma som ligger på källarplan i universitetshuset. När jag läste statskunskap för 10 år sedan så hade vi våra föreläsningar i de stora salarna i universitetshuset. På rasterna sprang vi ner till det här cafét, beställde kaffe och – världens godaste brownie!! Döm av min glädje när jag igår upptäckte att de fortfarande säljer den! Den var precis lika god som jag mindes den och detta blev således ett väldigt mysigt och nostalgiskt avslut på årets Kulturnatt. -
En dag i regnskogen
Om förra inlägget innehöll många döda element, så kommer här ett som är fyllt av liv!
Efter Evolutionsmuseet gick vi som sagt vidare till Botaniska trädgården för att besöka Tropiska växthuset. Detta växthus utgör bara en väldigt liten del av den väldiga trädgården – här håller man växterna som inte klarar sig utomhus i vårt klimat, medan resten av alla växter från hela världen ryms i trädgården utomhus, orangeriet och arboretet. Liksom mycket annat här i Uppsala är Botaniska starkt förknippat med Linné och universitetet och räknar sina anor från hans tid.
Jag ska för övrigt erkänna att det här med växter, odla, och påta i trädgården är något som jag aldrig haft minsta intresse för och det känns ofta som att jag är den enda i världen som känner så. Jag tycker att blommor och växter är vackra, men jag kan ingenting om dem, och jag vill absolut inte köpa hem en massa att ta hand om. I vårt hushåll är det Micke som står för växtintresset och odlandet. Innan vi träffades hade jag bara plastväxter från IKEA och en garderobsblomma som mamma gett mig eftersom jag inte kan ta hand om växter, haha! 
Men som sagt, en fröjd för sinnena. Många av mina favoritdofter kommer från just buskar och blommor av olika slag. (Lavendel är min favorit just nu). 
Jag vet ju dock att många där ute älskar växter och är väldigt duktiga – kan ni namnen på några av de jag fotat här får ni gärna ropa till i kommentarerna! 
Welcome to the jungle!
Trots att växthuset egentligen inte är så stort så känns det faktiskt som att man är tropikerna när man strosar runt. Alla ljud, dofter och synintryck samspelar så bra att man lätt kan försvinna in i känslan och låtsas vara Indiana Jones. Om så bara tills man möter en tysk turist i dörren till nästa sektion…
Jättenäckrosen Victoria har sin givna plats i den stora salen. I det vilda blommar den under natten, men eftersom sommarnätterna är så ljusa i Sverige kan det bli lite när som helst här. Botaniska har ett kalendarium för när näckrosen ska blomma och släpper då in ett antal besökare som kan titta. 
Idag vilade hon dock… 
På suckulent–avdelningen kan man titta på denna växt som är en av få som klarar av att växa i Namiböknen. Ganska häftigt att återskapa miljön i ett terrarium på det här sättet. 
Orkidésektionen bjöd på ett fåtal blommande orkidéer. 
Avslutningsvis fick jag syn på en av de vackraste buskarna jag sett… 
Den heter tydligen pendelbuske och hade dessa långa, spröda blommor som hängde ner som eleganta, ja, pendlar! Fin va? <3 -
Senvårens fåglar
Sedan jag började fota fåglar för ca ett och ett halvt år sedan har det blivit en hel del bilder – många bra och väldigt många sämre!
I maj fick jag dock chansen att boosta mitt fågelfotande då vi var ute och ringmärkte fåglar i nästan en vecka i den uppländska skärgården. Tänkte därför att jag skulle dela med mig av mina favoriter från denna lilla resa! Ön vi bodde på (kallad “Björn”) är för övrigt en riktigt häftig fågellokal då den används som rastplats för mängder av flyttfåglar som ska vidare norrut under våren.
Rödbenan övar på yoga. 
Den stiliga sädesärlan i gryningsljus.
“Gryning” får för övrigt en helt ny betydelse när man sysslar med ringmärkning på våren. Vi stiger upp klockan två för att hinna rigga slöjnäten som fåglarna fångas i – detta ska vara klart en timme innan solen går upp och fåglarna börjar bli som mest aktiva. Men i och med detta får man också komma nära naturen på ett sätt som man inte gör annars – att verkligen se, höra och känna hur flora och fauna vaknar till liv, redan innan solens första strålar når dem. Det är magi det!
En hona stenskvätta. 
Bergfink gästade ön! 
Vi fick även nöjet att kolla in åtminstone två jordugglor som drog runt på jakt över hela ön. 
Denna vitkindade gås var lite skeptisk till min kamera… 
…salskraken likaså! 
Strandskatorna var riktigt samarbetsovilliga och jag fick inte till några värst sjyssta bilder på dem. 
Den graciösa silvertärnan. 
Knölsvanen i full ruvning! Det här med att fota fåglar är verkligen en kul utmaning för mig som nästan alltid bara fotat stilla motiv. Fåglar är ju i princip aldrig stilla – ju mindre fågel desto mer rörelse! Detta innebär ju såklart också att jag behövt lära mig nya fototekniker och funktionerna på kameran används på nya sätt. Det passar ju dock perfekt för en tekniknörd som mig. You live and learn som man brukar säga!
