Mindfulness

  • Ljusglimtar

    Det är mycket som ska bearbetas när man gör en större förändring i sitt liv som till exempel ett husköp. Många intryck som ska smältas, minnen som ska skapas, saker som ska glömmas. Man kanske kan sammanfatta det som att det är ett nytt liv helt enkelt.
    En av sakerna som jag ännu inte riktigt har hunnit förstå är hur nära vi har till naturen nu. Vi bor visserligen inte mitt i skogen ute i ingenmansland, men ändå. Jag har svårt att ta in att jag faktiskt kan öppna dörren och på några minuter vara relativt långt ute i skog och mark. Skog och mark där jag även tycks vara den enda människan inom en väldigt stor radie.
    Idag blev det således dags att sätta på upptäckarmössan och för första gången ge mig ut i en av våra närmaste större skogar, kring Tegelsmora. Trots att det är nära där vi bor så tog jag bilen, då vägarna fortfarande är täckta av snö och is. Men jag längtar verkligen tills jag kan trampa iväg på cykeln igen. Promenader i all ära, men det finns nog inget bättre än att upptäcka nya platser på cykeln! Man tar in alla ljud och dofter och kan hoppa av där det passar utan att behöva leta upp lämplig eller olämplig parkering…

    Som sagt har vi fortfarande en hel del snö här, flera decimeter på sina håll.
    Och det öppnar ju lämpligt nog upp för att sätta mina djurspår-kunskaper på prov!
    Kunskaper som dock är så gott som obefintliga… Här på bilden ser vi i alla fall hare och… en mindre gnagare som glömde något hemma..?
    Halvmånen dekorerade himlen tillsammans med solen.
    Ett av många trevliga inslag under färden var denna stjärtmes-familj som skuttade runt i buskagen.
    Stjärtmesar verkar för övrigt fullt medvetna om hur söta de är.
    “I know, I’m cute as hell.”
    ljusglimtar
    Som grädden på moset hittade jag denna vackra glänta med en liten damm mitt i. Jag vet inte om “dammen” är temporär p.g.a. stora vattenmängder, men den såg inte ut att vara det.
    Hit kommer jag definitivt att återvända.

    Ett underbart slut på en annars ganska hektisk helg. Hela gårdagen spenderades nämligen med att riva ut en gammal duschkabin i vårt ena, pyttelilla, badrum och sätta in ett badkar istället. Har nog fortfarande inte fattat det heller, även fast det står där inne – vi har ett badkar!! Det är bokstavligen ett badrum nu eftersom det enda som får plats där inne är just badkaret. Jag har inte haft tillgång till ett “eget” badkar på nästan 20 år, så det är verkligen en stor lyx som jag fnissar lite förtjust åt varje gång jag tänker på det.

    Önskar er alla en fin vecka!

  • Vemod, termospremiär och en suddig stjärtmes

    Denna helg har bjudit på strålande höstsol och stormande höstvindar i en vild kombination. Men jag kände att jag verkligen behövde komma ut en sväng, andas lite och rensa huvudet.
    Det är nämligen något på gång i vårt liv som jag har ganska svårt att processa – Vi ska köpa hus!
    Okej, det har vi planerat att göra i många år men… nu är vi liksom igång med säljprocess och allt vad det innebär och det känns som att det är tusen bitar som ska fall på plats; vårt hem ska fotas, vi ska gå på visning i helgen (vi har varit på en redan), vårt hem ska säljas, och en massa, massa annat. Vårt hem, som har varit vårt trygga ankare i över sex år…
    Visst har jag längtat efter att bo i hus på landet igen, men nu när det faktiskt är på gång att förverkligas… Det känns otroligt vemodigt – för att sedan gå över i naiv hoppfullhet och glädjeyra. Och sedan tillbaka till vemod och katastroftankar. Det är ändå en väldigt stor omställning och en del av mig bara skriker “Vafan håller vi på med?! Sluta röra runt i tillvaron!! Jag gillar inte förändringar!” Medan den andra halvan skriker “Du är ju uppväxt i hus på landet – klart du ska tillbaka till det! Cirkeln måste slutas! Du brukade ju vara så äventyrlig!!!
    Nåja, det blir nog bra. Det är trots allt nu jag måste sätta mina stoiska färdigheter på prov…

    Kalla nordliga vindar innebar att termosen fick följa med ut idag.
    En tépaus i skuggan av de gamla granarna.
    En del av vemodet består i att känna att det kanske är bland de sista gångerna jag är i dessa skogar och marker. Som jag har varit i otaliga gånger genom åren. Och som har gett mig så mycket utan att kräva något tillbaka. Det gör ont när jag tänker på det… Även om jag i teorin kan åka tillbaka hit oavsett var jag bor så skulle det ändå inte bli samma sak. Det skulle bara bli ännu ett avslutat kapitel i mitt liv…
    De gamla stoiska filosoferna poängterade ofta att livet består av just förändringar, stora som små. Livet är inte statiskt på något sätt. Acceptans inför detta är vägen framåt.
    Sen är ju såklart ingenting överhuvudtaget klart ännu med hela hus-cirkusen. Vi har ju inte ens tittat på huset vi vill köpa än… vi kanske hatar det, haha. Och vi kanske inte ens får lägenheten såld. Så mycket som ännu är oklart, men som av just denna anledning innebär enorm stress för två kontrollfreaks som gillar att övertänka och ogillar förändring...
    Fortsättning följer alltså!
    Jag kunde i alla fall trösta mig med en gullig stjärtmes som studsade runt bland träden tillsammans med sin familj! Men ville hen fastna på en (fin) bild? Ja, döm själva!
    stjärtmes
    “Du kan inte fota mig om jag blir till en raket och flyger in bland träden hähäh!!”
    stjärtmes
    Om ni undrar varför de heter STJÄRTmes…
    stjärtmes
    Det här ska alltså föreställa en stjärtmes… Oh well, det kan inte bli bra alla gånger.

    Ett par timmar och ett antal suddiga stjärtmesar senare lyckades jag dock ta en bildserie som kanske är mina absolut bästa fågelbilder hittills! Kanske inte rent bildkvalitetsmässigt, men motivet var totalt oväntat och resulterade i riktigt häftiga bilder som jag tänkte lägga upp senare i veckan.

  • Friden i att inte ha kontroll

    “Some things are in our control and others not. Things in our control are opinion, pursuit, desire, aversion, and, in a word, whatever are our own actions. Things not in our control are body, property, reputation, command, and, in one word, whatever are not our own actions.”
    -Epictetus

    Vad skulle jag vara utan min strävan mot att bli mer stoisk? Ett jäkla kaos, that’s what!
    Att aktivt, varje dag, intala mig själv om att jag inte kan kontrollera allt. Jag kan i princip inte kontrollera någonting alls förutom mina egna handlingar och i viss mån mina tankar. Och att det tar oändligt med både fysisk och känslomässig energi för att försöka styra över saker som jag egentligen borde släppa. Energi som jag vet att jag har så mycket mer glädje och nytta av på andra håll.
    I stora delar av mitt liv har jag velat ha kontroll över saker, förutse alla tänkbara scenarion och förbereda mig emotionellt på besvikelser och katastrofer. Det kallas för overthinking eller catastrophizing på engelska. Människor som övertänker gör det oftast för att de vill skapa just kontroll över olika händelser i sina liv – det blir en slags illusion av att man genom att kontrollera är “skyddad” mot att behöva bli ledsen, känna frustration, ilska, etc.
    En del är födda med en predisposition att bli “overthinkers” med stort kontrollbehov, men det kan även triggas av olika händelser i livet som gjort att man känt alla dessa negativa känslor och därför vill man till varje pris skydda sig mot att behöva uppleva något liknande igen.
    Väldigt logiskt kan man tycka, eller hur? Känner ni kanske igen er till och med?

    Men så börjar man fundera lite. Rannsaka sig själv och sin omgivning, precis som de stoiska filosoferna gjorde – Vad är egentligen inom vår kontroll..? Inte särskilt mycket.

    För att ta ett konkret exempel ur vardagen:
    – En partner, vän eller familjemedlem ska ut på en längre resa och du förväntar dig att höra av personen under resans gång eller så snart hen är framme. Men personen hör inte av sig och svarar inte på samtal/meddelande. Något hemskt måste således ha hänt – Planet har kraschat? Frontalkrock? Mördad? Otrohetsaffär? Tankarna löper amok innan du vet ordet av och stressnivån eskalerar bortom kontroll. Helt i onödan. Personen svarar ju till slut och du kan andas ut. Ingenting har hänt mer än att hen helt enkelt inte kunde svara av en eller annan anledning. Under tiden har du gått och känt och agerat som om det värsta hade hänt, och förberett dig känslomässigt för något som dels var extremt osannolikt, dels bortom din kontroll och dessutom hände det inte den här gången heller.
    För ponera att det värsta faktiskt hade hänt, till exempel en bilolycka – skulle du hellre ha utsatt dig själv för smärtan två gånger istället för en? Både i tanken och i verkligheten? Räcker det inte med bara (den hemska men osannolika) verkligheten? I tanken finns det dessutom ingen begränsning för hur många gånger man kan uppleva denna fasa och smärta. Jättedumt! Och väldigt självdestruktivt.
    Även om det är svårt kan man också försöka se sitt agerande ur ett tredjepersons-perspektiv:
    En vän ringer dig och är orolig över precis scenariot ovan då hens partner inte svarar i telefon.
    Ja jäklar planet har bergis kraschat eller så har han blivit mördad, finns inga andra alternativ! Bara att invänta samtalet från sjukhuset.” Skulle du svara så till vännen? Antagligen inte. Så varför tänka så om scenarion i sitt eget liv? Varför applicerar vi inte en snäll, lugnande (och logisk) logik mot oss själva när vi kan göra det mot andra..?

    Det stoiska tankesättet att inte fokusera på sådant som är bortom min kontroll har alltså hjälpt mig väldigt mycket med mitt katastroftänkande: Jag kan bara agera och göra mitt bästa efter kunskap och resurser som jag har just nu, mer kan jag inte göra. Jag vet inte säkert vad som händer om en timme, en månad, eller ett år. Jag kan inte agera i framtiden och definitivt inte i dåtiden. Bara nu.
    Att vara stoisk betyder inte heller att man är känslokall eller apatisk. Man har precis samma förmåga till känslor, men man tänker liksom ett extra varv innan man reagerar negativt, utifrån vad man vet just nu: “Jag vet inte om jag kommer att kugga tentan, få skäll/sparken av chefen, eller om operationen misslyckas. Därför väljer jag att inte reagera eller agera förrän jag vet.” Rätt känsla på rätt plats liksom.

    Ibland har jag dock tänkt “men då kan man ju inte se fram emot någonting eftersom man inte vet vad som händer i framtiden” eller “då är det ju ingen idé att ens planera något i sitt liv“.
    Ja, det är väl sant att ingen vet vad som händer i framtiden, men man begraver ju sig i precis samma irrationella katastroftänk som ovan då, eftersom man då utgår från att något okänt, men dåligt kommer att hända och förstöra det man planerar eller ser fram emot. För mig hjälper det att tänka att planerandet är en nuets aktivitet. Jag är inte i framtiden när jag planerar. Jag är nu.
    Jag vet inte vad framtiden bringar, men om planerna skapar positiva känslor så kan handlingen att planera inte vara destruktivt på något sätt.

    Detta blev en längre utläggning än vad jag hade tänkt, men ibland behöver man bara få ut saker på pränt. Kanske är ni fler overthinkers där ute som behöver landa mer i nuet? Ta ett djupt andetag, släpp sådant som är bortom er kontroll. Ta tillbaka hjärnan och tankarna till kroppen.
    Det är svårt, jag vet. Men sånt som är värt att göra brukar ju inte vara lätt.

    Den ständiga dragkampen mellan det övertänkande jaget och det stoiska jaget.
    Kanske behöver ingen vinna. Kanske behöver vi bara vara medvetna om deras existens?

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.