Natur
-
När fantasin tog över
En fördel med att vara lite av en teknik/IT-nörd (bland många andra nördsaker) är att man kan snubbla över små guldkorn så här en söndagseftermiddag.
Det är nämligen så att innan jag lade ner min gamla blogg så sparade jag ner databasen med bloggens hela innehåll till en extern hårddisk. Mest för att jag inte ville att innehållet skulle raderas fullständigt, men också för att kunna minnas tillbaka och läsa alla inlägg jag hann få ur mig under de 5-6 år som jag hade bloggen…
I morse fick jag då för mig att jag skulle kolla igenom databasen och se om jag kunde hitta ett inlägg som jag bestämt hade för mig att jag skrivit: Skräckfilmstips!
Jag tyckte ju att det skulle passa jättebra att lista mina favoritskräckisar (om än lite sent) så här i Allhelgonatider…
Hittade jag då nämnda skräckfilmstipsinlägg? Nej…
Hittade jag en massa andra bortglömda inlägg som jag jättegärna skulle publicera på nytt? Ja!!Ett av dessa inlägg var från januari 2017 och passade ändå rätt bra in i skräcktemat som jag hade på gång. Så istället för filmtips kommer här inlägget “När fantasin tar över” med tillhörande bilder, om en upplevelse jag hade i gamla Uppsala för snart sju år sedan.
Det är nog dags för mig att sluta titta så mycket på konstiga/läskiga filmer och videos. Att ens fantasi skenar iväg ibland och spökar till det är väl inget ovanligt. Men när man vet att man är på en trygg plats, och ändå lyckas skrämma upp sig så pass att man smyger därifrån, då börjar det bli lite pinsamt…
Det hände mig nämligen idag när jag var ute på en helt vanlig cykelvända här i gamla Uppsala. Det är ett ganska stort område med mycket natur och historiska landmärken. Lite här och var växer enbärsbuskar tätt ihop och bildar små skogsdungar, och jag bestämde mig för att kravla mig in i just en sån här dunge och fota lite. Allting gick bra tills jag plötsligt insåg hur jäkla stor just den här dungen var och jag nästan gick vilse.
Enbärsbuskarna var höga och täta, så det var liksom svårt att orientera sig. (De påminner lite som såna där trädgårdslabyrinter som var populära under 1800-talet).
Till slut hittade jag tillbaka till dungens “centrum” och skulle börja kravla mig ut. Då upptäcker jag att det ligger massor av fågelfjädrar i klumpar längs marken. Inget konstigt egentligen tänkte jag eftersom såna här ställen är rena paradiset för olika fåglar. Fortsätter att halvkrypa i snåren, när jag lite längre fram ser något som ser ut som kläder liggandes på marken. Kryper lite närmare och ser till min förskräckelse att det är en kudde och en filt som ligger där! Någon sover här! Men det värsta var att runt omkring filten låg det ännu mer fjädrar och delar av fåglar utspridda… “fyfan vad läskigt” tänkte jag och kände mig plötsligt iakttagen. Och det är här nånstans min fantasi tar överhanden helt. Jag tänker att det är en fågelätande psykopat som bor här i buskarna och sover ute i minusgrader. Eller kanske en zombie! “Han kommer att hugga mig med en yxa om jag inte tar mig ut snabbt” tänker jag medan jag tittar omkring och smyger tillbaka ut mot promenadstigen.
Pulsen slår i 180 medan jag slänger mig på cykeln och trampar iväg.
“Jag överlevde!” tänkte jag.
Jag överlevde en kudde och en filt som låg på marken mitt på ljusa dagen, i ett populärt friluftsområde.Lyckades åtminstone få några fina bilder från stället innan fågelzombien attackerade!
Såhär täta är snåren. Även om det finns stigar så är det ganska krångligt att ta sig fram! 
Sidensvansarna håller ett vakande öga! 
Jag lyckades faktiskt ta en bild av åbäket som skrämde mig från vettet tidigare idag… Kanske är det en hemlös som huserar här, kanske någon turist som glömt packningen? Oavsett vilket så fick jag en väldigt olustig känsla av det hela…
Så gick det tydligen till alltså. Jag minns ju faktiskt den här dagen någorlunda väl nu när jag tänker tillbaka. Det var ju rätt konstigt att någon uppenbart hade legat och sovit där ute mitt i vintern, så jag kan ändå förstå att jag blev rätt skraj och pep därifrån illa kvickt.
Och nu när jag tänker efter så verkar just den där dungen vara en samlingsplats för skummisar. Här om året gick jag nämligen förbi där på promenad och då upptäckte jag att buskarna var övertäckta med massor av sån där fejk-spindelväv och det var otroligt skräpigt överallt.
Gamla Uppsala drar ju till sig alla möjliga sorters människor på grund av dess historiska och religiösa status och det är väl inte omöjligt att en del knasbollar tror att de äger stället och beter sig därefter… -
Andas ut
Söndag, men ingen söndagsångest i sikte. Istället sitter jag här med en rykande tékopp och försöker sammanfatta veckan i punkter:
* Huset besiktigat med i stort sett blankt protokoll.
* Lägenheten såld till utgångspris.
* Envist virus i form av munblåsor.
* Envis trötthet som en följd av mörkret, hus/lägenhetsstress, viruset, eller troligen allt i kombination?
* Insikten att jag starkt ogillar “skandinavisk design” – var hittar man ett soffbord som inte ser ut som en ihopknölad jättestekpanna..?
* Kampen mot katastroftankarna – allting har gått för bra på sista tiden och i stort sett enligt plan. Alltså måste något djävulskt vara på g…
* På god väg mot mitt mål att ta 130 kg i mark.
* Dagens fågelfotorunda var nog den mest välbehövliga någonsin. Resultatet syns nedan.
* Börjar långsamt komma till insikten om att vi faktiskt ska flytta om lite drygt två månader. Och det känns bra. Som en dagslång utandning efter veckor av att hålla andan.
Orimligt nyfiken koltrast som gjorde mig sällskap. 
Fick även till någorlunda bilder på den oförskämt stiliga sidensvansen! -
Höken och örnen
Som jag nämnde sist, så tog min lilla helgutflykt en drastisk vändning när jag fick se en sällan skådad syn. Jag blev nästan lite ställd, men lyckades ändå snabbt få på teleobjektivet som låg i ryggsäcken. Det hela var ju över på under en minut, men jag hann ändå tänka att detta skådespel var något utöver det vanliga:
“Vad fasen är det för enorm rovfågel som seglar långt, långt där uppe? En ormvråk? Nej, för liten… Korp? Också alldeles för liten. Den är dessutom jagad av ett par mindre rovfåglar, så det måste vara en… örn!!“
Jag lyckades alltså fånga en ung havsörn som blir jagad på flykten av den inte ens hälften så stora sparvhöken. Nog för att havsörn finns nästan överallt här, men det var liksom hela situationen som lyfte skådespelet till en helt annan nivå – Vår minsta rovfågel som kaxigt jagar bort vår största rovfågel…
Magnifikt helt enkelt!
-
Vemod, termospremiär och en suddig stjärtmes
Denna helg har bjudit på strålande höstsol och stormande höstvindar i en vild kombination. Men jag kände att jag verkligen behövde komma ut en sväng, andas lite och rensa huvudet.
Det är nämligen något på gång i vårt liv som jag har ganska svårt att processa – Vi ska köpa hus!
Okej, det har vi planerat att göra i många år men… nu är vi liksom igång med säljprocess och allt vad det innebär och det känns som att det är tusen bitar som ska fall på plats; vårt hem ska fotas, vi ska gå på visning i helgen (vi har varit på en redan), vårt hem ska säljas, och en massa, massa annat. Vårt hem, som har varit vårt trygga ankare i över sex år…
Visst har jag längtat efter att bo i hus på landet igen, men nu när det faktiskt är på gång att förverkligas… Det känns otroligt vemodigt – för att sedan gå över i naiv hoppfullhet och glädjeyra. Och sedan tillbaka till vemod och katastroftankar. Det är ändå en väldigt stor omställning och en del av mig bara skriker “Vafan håller vi på med?! Sluta röra runt i tillvaron!! Jag gillar inte förändringar!” Medan den andra halvan skriker “Du är ju uppväxt i hus på landet – klart du ska tillbaka till det! Cirkeln måste slutas! Du brukade ju vara så äventyrlig!!!”
Nåja, det blir nog bra. Det är trots allt nu jag måste sätta mina stoiska färdigheter på prov…
Kalla nordliga vindar innebar att termosen fick följa med ut idag. 
En tépaus i skuggan av de gamla granarna. 
En del av vemodet består i att känna att det kanske är bland de sista gångerna jag är i dessa skogar och marker. Som jag har varit i otaliga gånger genom åren. Och som har gett mig så mycket utan att kräva något tillbaka. Det gör ont när jag tänker på det… Även om jag i teorin kan åka tillbaka hit oavsett var jag bor så skulle det ändå inte bli samma sak. Det skulle bara bli ännu ett avslutat kapitel i mitt liv… 
De gamla stoiska filosoferna poängterade ofta att livet består av just förändringar, stora som små. Livet är inte statiskt på något sätt. Acceptans inför detta är vägen framåt.
Sen är ju såklart ingenting överhuvudtaget klart ännu med hela hus-cirkusen. Vi har ju inte ens tittat på huset vi vill köpa än… vi kanske hatar det, haha. Och vi kanske inte ens får lägenheten såld. Så mycket som ännu är oklart, men som av just denna anledning innebär enorm stress för två kontrollfreaks som gillar att övertänka och ogillar förändring...
Fortsättning följer alltså!
Jag kunde i alla fall trösta mig med en gullig stjärtmes som studsade runt bland träden tillsammans med sin familj! Men ville hen fastna på en (fin) bild? Ja, döm själva! 
“Du kan inte fota mig om jag blir till en raket och flyger in bland träden hähäh!!” 
Om ni undrar varför de heter STJÄRTmes… 
Det här ska alltså föreställa en stjärtmes… Oh well, det kan inte bli bra alla gånger. Ett par timmar och ett antal suddiga stjärtmesar senare lyckades jag dock ta en bildserie som kanske är mina absolut bästa fågelbilder hittills! Kanske inte rent bildkvalitetsmässigt, men motivet var totalt oväntat och resulterade i riktigt häftiga bilder som jag tänkte lägga upp senare i veckan.
-
Vintergatan
Här om dagen var det äntligen tillräckligt klart kvällsväder för årets premiärfoto av Vintergatan. Det har varit konstant molnigt och disigt för det mesta den senaste tiden, så man får passa på när tillfälle ges! Dock var det ändå inte optimalt eftersom det var halvmåne, vilket tyvärr sabbar mer än man tror. Just när jag var ute så var den på väg ner och således väldigt stor. Som ett jättelikt glödande öga som stirrar på oss alla, genom eoner av ljus och mörker.
Men jag blev ändå hyfsat nöjd med bilderna, så det kändes värt att sätta sig och redigera dem för att försöka återge den där fängslande känslan som bara Vintergatan kan ge.
Månen sken verkligen starkt, nästan som en liten sol. Även om det störde mitt astrofotande så var den helt magisk att titta på. Man förlorade sig liksom i en annan värld, i full tillit till månen. 
Man skulle kunna tro att de ljusa molnen på de här bilderna är typ stadsljus som lyser upp, men det är alltså månljus, haha. 
När jag tog den här bilden hade det börjat bli lite mörkare eftersom månen började försvinna ner bakom horisonten. Då kunde man även se Vintergatan med blotta ögat. Nere i vänstra hörnet kan man även skymta Andromedagalaxen lite svagt. Det är så svindlande att tänka på hur otroligt små vi är här på lilla Jorden… Fast jag tycker ändå att det är skönt att bli påmind om det då och då – Att vår tid är obetydlig ur astronomisk synvinkel, och våra problem är obetydliga. Vår historia och allt vi åstadkommer är obetydligt.
Stjärnorna bryr sig inte. Universum bryr sig definitivt inte.
Men det är också en hoppfull paradox i att det just därför är så himla viktigt att ta vara på det vi har. <3
Hur fotar man Vintergatan?
Precis som med de flesta färdigheter så krävs det givetvis lite övning i astrofoto innan man börjar få till bilderna på ett bra sätt. Men jag tänkte försöka ge en liten översikt i hur jag gör när jag fotar, utrustning och vad som är bra att tänka på.
Till att börja med – utrustning! Det man behöver för att fota Vintergatan är egentligen fyra saker:
1. Ett kamerahus som är bra på att hantera brus vid höga ISO-tal (alltså gärna fullformat) men moderna halvformatskameror funkar också bra.
2. Ett ljusstarkt objektiv med vidvinkel, gärna minst 24 mm (för fullformat).
3. Ett pålitligt stativ.
4. En fjärrutlösare av något slag, trådlös är att rekommendera för att minimera risken för vibrationer.
Jag har ägt ganska många kameror och objektiv genom åren, men just nu kör jag med följande när jag fotar landskap och astro:
Kamerahus: Sony A7IV
Objektiv: Sony 24-70 mm 2.8 GM
Stativ: Manfrotto Element MII
Fjärrutlösare från Hama
Det var alltså utrustningen. Men nu kommer vi till det som kan vara väldigt trixigt och ibland lite frustrerande när det kommer till astrofoto – nämligen ljusföroreningar, val av plats, väder och månens faser.
Här i Europa har vi ju tyvärr väldigt få platser där det är fullständigt mörkt. En förutsättning för att faktiskt ens kunna se Vintergatan och stjärnor överhuvudtaget är ju att det är något så när mörkt på kvällen/natten, och då behöver man vara där det är lite eller få ljusföroreningar från städer. Jag brukar använda en Light Pollution Map som t.ex. denna. Som ni kanske ser är det rätt få områden som är totalt mörka och som är rimliga att ta sig till… Men! – Man behöver faktiskt inte vara i ett “svart/grått” område för att fota Vintergatan. Själv åker jag bara ca. 15 minuter med bil nordväst om Uppsala för att kunna se Vintergatan med blotta ögat, och då är jag alltså fortfarande i ett grönt-ljusblått område. Sedan blir det givetvis bättre och klarare bilder ju längre ifrån vit-röd-gula områden som man kan ta sig.
Typ av plats
Det finns egentligen bara en parameter att ta hänsyn till när man fotar Vintergatan på norra halvklotet: Det behöver någorlunda vara fri sikt söderut, där Vintergatans kärna “går upp”. Här uppe i Skandinavien syns den ju bara under höst och vinter eftersom nätterna är för ljusa under resten av året. Men detta kan man kolla mer noggrant beroende på hur sent på kvällen/natten man är ute och var i världen man befinner sig.
För mig har det alltid funkat att vara ute från klockan 21 till senast midnatt (jätteskönt eftersom jag absolut inte är någon nattmänniska, haha). Jag använder appen The Photographer’s Ephimeris för att se mer exakt när/var månen och solen går upp och ner just där jag är. En superbra app för att planera sitt utomhusfotande i allmänhet!
Väder och månfaser
Som jag nämnde ovan i detta inlägg så behöver man utöver klart väder även hålla koll på vilken fas månen är i. Det optimala är såklart nymåne +- ett par dagar. Ju närmare halvmåne och fullmåne det är, desto mer kommer natthimlen att ljusas upp. Är det dessutom lite molnigt blir förutsättningarna genast mycket sämre. Bilderna nedan är tagna på samma plats och ungefär samma tid på året och kvällen som bilderna ovan, men med skillnaden att det var precis efter nymåne. Ganska stor skillnad va?Hur gör man rent tekniskt?
Så, nu har vi bra utrustning, bra väder och en bra plats att vara på. Hur ska man då se till att man kommer hem med åtminstone några coola bilder på Vintergatan? Som jag skrev ovan är det en del trial and error som gäller. Eftersom alla kameror inte hanterar ljusinsläpp och brus på exakt samma sätt, så är mitt tips därför att ta några minuter först att bara testa hur just din kamera presterar med olika ISOvärden och slutartider.
Men som regel bör man ha bländaröppningen på maxöppet (på mitt objektiv är det 2.8mm, men har man ett ännu mer ljusstarkt objektiv som t.ex. 1.8 eller 1.4 så är det såklart ännu bättre).
Min kamera är en fullformatare och den klarar därför att hantera ganska höga ISOvärden innan bruset blir störande. Men jag försöker att aldrig gå över ISO 4000 oavsett. Här behöver man också testa vilken slutartid som är lämplig att använda i förhållande till det ISO man ställt in. För mig brukar någonstans mellan 10-15 sekunder vara lagom, men det beror lite på hur mycket annat ljus som kan tänkas komma med i bilden, tex från ett hus eller en bil. Vill man skapa lite effekter, t.ex. “star trails”, så behöver man använda slutartider på nära en minut eller mer.
Fjärrutlösaren är ett viktigt verktyg – jag använder även kamerans BULB-funktion som också går att ställa in på min fjärrutlösare, vilket betyder att jag själv bestämmer hur länge kameran ska släppa in ljus. Så när jag tryckt ner knappen på fjärrutlösaren första gången räknar jag huvudet det antal sekunder jag vill ha, och sedan trycker jag ner knappen igen för att stänga slutaren. Här får man testa själv vad man gillar bäst, men det viktiga är att inte använda slutarknappen på själva kameran eftersom skakningarna då kommer att sabba bilden, hur försiktig man än är!
Ställa in rätt fokus gör man genom att slå på manuellt fokus på sitt objektiv och fokusera på en stark stjärna eller något annat som du kan se i sökaren, men som är väldigt långt bort, t.ex. en trädtopp eller liknande. När man hittat något att fokusera på vrider man fokusringen till rätt skärpa och låser den i det läget. Det här är lite olika svårt för olika kameror och objektiv och beroende på om man har en spegelreflex eller spegelfri kamera. Testa dig fram även här!
Redigering av astrofoton är en viktig del, men det är ju också väldigt personligt i vad man vill förmedla och förstärka i en bild. Så jag tänkte inte ta med det här, men om ni är intresserade av hur jag gör kanske jag ska lägga upp ett redigeringsinlägg framöver!Sist, men inte minst – se till att njuta av vår mäktiga stjärnhimmel när du är ute. <3
Denna bild är tagen förra året med ISO 640, slutartid 20s, 24mm f/2.8. Detta eftersom det fanns en del andra ljuskällor som jag ändå ville ha med i bilden. Med ett högt ISO hade bilden blivit väldigt ljus… -
I svampskogen
Som jag nämnde igår så blev denna lördag min och pappas årliga svampplockardag. Min pappa har ett helt otroligt svampsinne – han hittar bannemig svamp överallt! Han är således en väldigt bra person att vara ute i skogen med eftersom han också har en hel livstid av kunskaper om sånt som rör skog och mark och hur man identifierar ätliga svampar. Jag har ju honom att tacka för mitt stora naturintresse som präglat mig sedan barnsben. Men det återstår att se om jag ärvt hans kantarellradar. Än så länge verkar det inte så…
…det var dock jag som fann våra första svarta trumpeter! Det har ju varit ett väldans tjat om just denna svamp i år. Jag har aldrig provat att äta den, men den ska tydligen vara en riktig delikatess i klass med tryffel. Återstår att prova alltså! Just nu ligger den på tork i köket eftersom den tydligen gör sig allra bäst i torkad form. 
En glimt av dagens fynd. 
Även om jag gillar att äta svamp, så har jag inget superstort intresse av att ge mig ut för att plocka dem. Jag är mest tacksam över att vara i skogen och njuta av nuet. Svamparna man hittar bli liksom bara ett plus. 
Och givetvis älskar jag att det finns så mycket vackert att fånga på bild! 
Svampar är ju dock väldigt tacksamma att fota och de gör sig ofta otroligt bra på bild. 
Men artbestämning av svampar är som sagt inte min grej, jag brukar oftast överlåta det till pappa eller google.
Den här, “jättestor brun svamp”, verkar vara någon slags sopp..?
I skogen där vi var finns även lite hällmark med blommande ljung. Just när vi kom dit sken solen igenom och skapade ett trolskt ljus. Vackert! 
“Jag ser en bild!” Tänkte jag genast när jag såg den här, öh… svampen en bit bort. Och det blev ju rätt tjusigt! 
Men dagens bästa bild blev nog ändå denna gökärt. Så liten, men så vacker. 
Sammantaget en väldigt lyckad svampvända denna gång alltså, men jag känner inte att jag behöver hamstra och ha frysen full av bär och svamp. Jag uppskattar att kunna bara kunna göra mig en eller två riktiga toasts med smörstekta kantareller och bara njuta av det skogen ger. ❤️
-
Fågelfredag
Flashback-friday heter det väl på engelska när man använder hippa hashtags? Jag är inte så hipp, men “tillbackablicks-fredag” klingar inte alls lika bra tycker jag…
Hur som helst – jag tänkte att just en tillbakablick på lite fågelfoton kunde sitta fint så här en fredagseftermiddag. Jag hinner glömma en del av alla tusentals bilder jag tar, så det är alltid kul att göra sådana här små nostalgitrippar och ge bilderna nytt liv. Även om de äldsta av bilderna bara är 1-2 år gamla.
Blåmesen med sin uppburrade tofs på huvudet. 
Suddiga enkelbeckasiner eftersom de spelflyger med ljusets hastighet… 
Förra vintern hade vi trevligt besök av gråsiskor vid fågelmatningen i Gamla Uppsala. 
Hemmavid har vi även två år i rad haft besök av ett hämpling-par. Jag stack ut kameran genom vårt sovrumsfönster för att ta den här bilden av hanen, haha! Jag har döpt honom till Herman. Herman Hämpling – det låter väldigt tjusigt i mina öron. 
Trädkryparen är galet bra kamouflerad när den klättrar i cirklar längs trädstammarna. Lyckades ändå ta en någorlunda bild förra året. 
Ormvråk vid Hammarskog. Jag tycker att rovfåglar är knepiga eftersom det alltid är sådana avstånd till dem. Men snygga är de! 
Den stiliga rörhönan på besök i norra delarna av Fyrisån. 
Dubbelt upp av större hackspett! 
Grönsiska vs. gråsiska – fullt ös vid matningen. 
Grönbenan tar en promenad på bryggan i solnedgången. Från Dalkarlskärret förra året. 
Sist, och typ minst! Den urgulliga stjärtmesen! Stjärtmesar håller gärna ihop i små familjegrupper, så om ni ser ett gäng med 4-5 stjärtmesar någonstans så kan ni nästan vara säkra på att de är släkt! Imorgon ska jag och pappa dra ut en sväng ut i svampmarkerna. Vi brukar bege oss ut tillsammans åtminstone en gång per år. Det har blivit en liten tradition kan man säga. Ofta är det dock pappa som står för svampfynden medan jag strosar runt med kameran…
Önskar er alla en fin helg! -
Dalkarlskärret
Söndagens utflykt sammanfattad:
– Underbara Dalkarlskärret.
– Inte lika underbara 23 plusgrader (edgelord-varning på mig snart).
– Kontinuerlig spabehandling med djungelolja och myggspray.
– Matsäck i form av frökusar med Västerbottensost och avokado.
– Lycka i skuggan av seklergamla ekar.
– Ett tiotal ladusvalor som ännu inte dragit söderut.
– Fantomstick av myggor resten av kvällen.
Treträdet 
Himlen var märkligt disig och vit. Som om solen inte riktigt orkade ta sig igenom.
Trots värmen drog jag på mig mina tjockaste vandringsbyxor – Funkade helt okej som myggsköld.
Herr Padda ute på hoppenad 
Sagoplatsen, tillika dagens rastplats. 
Mediterar en stund och lyssnar till kungsfåglarnas höga frekvenser – höstens små änglar. 
Inte en ängel….. Jag tycker att vårtbitare är så himla obehagliga!! Duktigt kamouflerade är de också så att överraskningsmomentet blir extra starkt! 
Till slut blev himlen lite trevande, mjukt blå. -
En dag i regnskogen
Om förra inlägget innehöll många döda element, så kommer här ett som är fyllt av liv!
Efter Evolutionsmuseet gick vi som sagt vidare till Botaniska trädgården för att besöka Tropiska växthuset. Detta växthus utgör bara en väldigt liten del av den väldiga trädgården – här håller man växterna som inte klarar sig utomhus i vårt klimat, medan resten av alla växter från hela världen ryms i trädgården utomhus, orangeriet och arboretet. Liksom mycket annat här i Uppsala är Botaniska starkt förknippat med Linné och universitetet och räknar sina anor från hans tid.
Jag ska för övrigt erkänna att det här med växter, odla, och påta i trädgården är något som jag aldrig haft minsta intresse för och det känns ofta som att jag är den enda i världen som känner så. Jag tycker att blommor och växter är vackra, men jag kan ingenting om dem, och jag vill absolut inte köpa hem en massa att ta hand om. I vårt hushåll är det Micke som står för växtintresset och odlandet. Innan vi träffades hade jag bara plastväxter från IKEA och en garderobsblomma som mamma gett mig eftersom jag inte kan ta hand om växter, haha! 
Men som sagt, en fröjd för sinnena. Många av mina favoritdofter kommer från just buskar och blommor av olika slag. (Lavendel är min favorit just nu). 
Jag vet ju dock att många där ute älskar växter och är väldigt duktiga – kan ni namnen på några av de jag fotat här får ni gärna ropa till i kommentarerna! 
Welcome to the jungle!
Trots att växthuset egentligen inte är så stort så känns det faktiskt som att man är tropikerna när man strosar runt. Alla ljud, dofter och synintryck samspelar så bra att man lätt kan försvinna in i känslan och låtsas vara Indiana Jones. Om så bara tills man möter en tysk turist i dörren till nästa sektion…
Jättenäckrosen Victoria har sin givna plats i den stora salen. I det vilda blommar den under natten, men eftersom sommarnätterna är så ljusa i Sverige kan det bli lite när som helst här. Botaniska har ett kalendarium för när näckrosen ska blomma och släpper då in ett antal besökare som kan titta. 
Idag vilade hon dock… 
På suckulent–avdelningen kan man titta på denna växt som är en av få som klarar av att växa i Namiböknen. Ganska häftigt att återskapa miljön i ett terrarium på det här sättet. 
Orkidésektionen bjöd på ett fåtal blommande orkidéer. 
Avslutningsvis fick jag syn på en av de vackraste buskarna jag sett… 
Den heter tydligen pendelbuske och hade dessa långa, spröda blommor som hängde ner som eleganta, ja, pendlar! Fin va? <3 -
Evolutionsmuseet
Gårdagens grådassiga väder kändes perfekt för en vända på ett av våra universitetsmuseer som finns här i Uppsala – Evolutionsmuseet. Själva museet som sådant är inte särskilt gammalt, men delar av samlingarna härrör från 1600-talet då man började upptäcka naturen och naturvetenskaperna, och universitetet var såklart en central aktör i det hela.
Det är ju rätt spännande hur människan har försökt förstå sin omgivning i alla tider, oavsett om det är genom att skapa mytologier eller samla på uppstoppade djur och klassificera stenar. Det man för 200 år sedan såg som objektiva sanningar står idag placerade i montrar i lite skum belysning. Vi hade dock inte varit där vi är idag utan dem.
Här kommer hur som helst en bildbomb från igår, om än bara en bråkdel av alla föremål som finns att beskåda på Evolutionsmuseet!
Här finns lite svampböcker för den som vill lära sig! 
Vi började med avdelningen “Utländsk fauna”. 
Mängder av färgsprakande fåglar som jag såklart behövde ta några extra bilder på! 
Jättefågeln! (till höger) 
Vidare mot den svenska faunan! 
Även här stannade jag såklart till lite extra vid dessa montrar… 
Att få se en fjälluggla i sitt naturliga habitat har länge varit en dröm för mig. Det är något med ugglor som alltid har fångat mitt intresse. Dessa intelligenta, vackra, och samtidigt lite mystiska varelser… Tänk att få se en livs levande fjälluggla komma ljudlöst glidande över marken i jakt på lämmel. Magiskt <3 
Jag vet inget om marulkar mer än att jag inte trodde att de var så här stora! 
Därefter gick vi till de övre sektionerna, där reptiler, blötdjur, fiskar med mera ställs ut. 
Ringmask-avdelningen var inte min grej! 
Jag har däremot aldrig haft problem med ormar och andra reptiler. Tycker de är väldigt vackra och ibland söta djur. Men såklart skulle även jag springa för livet om en kungskobra kom ringlande mot mig… 
…och det behöver väl knappast ens påpekas att alla djur gör sig bäst levande.
Vem som helst skulle ju tappa sin charm efter 200 år i formalin liksom.
På denna avdelning hittar man även diverse konserverade foster och kroppsdelar från både djur och människor… Ah, science! 
Avslutningsvis begav vi oss mot paleontologen, som är en egen byggnad. Tidigare var det även en egen institution. 
Även om jag tycker evolutionsforskning är intressant, så har jag inte sådär superstort intresse för just paleontologi. Det är liksom för gammalt på något sätt… 
Det är nog också väldigt svårt att göra en utställning som bara består av skelettdelar och stenar visuellt tilltalande… 
Tack för denna gång, EBC! Vi skippade den botaniska avdelningen av museet. Istället tog vi en sväng till Tropiska växthuset som är en del av Botaniska trädgården och som dessutom ligger precis bredvid Evolutionsmuseet. Bilder därifrån kommer i nästa inlägg!
