“Some things are in our control and others not. Things in our control are opinion, pursuit, desire, aversion, and, in a word, whatever are our own actions. Things not in our control are body, property, reputation, command, and, in one word, whatever are not our own actions.”
-Epictetus

Vad skulle jag vara utan min strävan mot att bli mer stoisk? Ett jäkla kaos, that’s what!
Att aktivt, varje dag, intala mig själv om att jag inte kan kontrollera allt. Jag kan i princip inte kontrollera någonting alls förutom mina egna handlingar och i viss mån mina tankar. Och att det tar oändligt med både fysisk och känslomässig energi för att försöka styra över saker som jag egentligen borde släppa. Energi som jag vet att jag har så mycket mer glädje och nytta av på andra håll.
I stora delar av mitt liv har jag velat ha kontroll över saker, förutse alla tänkbara scenarion och förbereda mig emotionellt på besvikelser och katastrofer. Det kallas för overthinking eller catastrophizing på engelska. Människor som övertänker gör det oftast för att de vill skapa just kontroll över olika händelser i sina liv – det blir en slags illusion av att man genom att kontrollera är “skyddad” mot att behöva bli ledsen, känna frustration, ilska, etc.
En del är födda med en predisposition att bli “overthinkers” med stort kontrollbehov, men det kan även triggas av olika händelser i livet som gjort att man känt alla dessa negativa känslor och därför vill man till varje pris skydda sig mot att behöva uppleva något liknande igen.
Väldigt logiskt kan man tycka, eller hur? Känner ni kanske igen er till och med?

Men så börjar man fundera lite. Rannsaka sig själv och sin omgivning, precis som de stoiska filosoferna gjorde – Vad är egentligen inom vår kontroll..? Inte särskilt mycket.

För att ta ett konkret exempel ur vardagen:
– En partner, vän eller familjemedlem ska ut på en längre resa och du förväntar dig att höra av personen under resans gång eller så snart hen är framme. Men personen hör inte av sig och svarar inte på samtal/meddelande. Något hemskt måste således ha hänt – Planet har kraschat? Frontalkrock? Mördad? Otrohetsaffär? Tankarna löper amok innan du vet ordet av och stressnivån eskalerar bortom kontroll. Helt i onödan. Personen svarar ju till slut och du kan andas ut. Ingenting har hänt mer än att hen helt enkelt inte kunde svara av en eller annan anledning. Under tiden har du gått och känt och agerat som om det värsta hade hänt, och förberett dig känslomässigt för något som dels var extremt osannolikt, dels bortom din kontroll och dessutom hände det inte den här gången heller.
För ponera att det värsta faktiskt hade hänt, till exempel en bilolycka – skulle du hellre ha utsatt dig själv för smärtan två gånger istället för en? Både i tanken och i verkligheten? Räcker det inte med bara (den hemska men osannolika) verkligheten? I tanken finns det dessutom ingen begränsning för hur många gånger man kan uppleva denna fasa och smärta. Jättedumt! Och väldigt självdestruktivt.
Även om det är svårt kan man också försöka se sitt agerande ur ett tredjepersons-perspektiv:
En vän ringer dig och är orolig över precis scenariot ovan då hens partner inte svarar i telefon.
“Ja jäklar planet har bergis kraschat eller så har han blivit mördad, finns inga andra alternativ! Bara att invänta samtalet från sjukhuset.” Skulle du svara så till vännen? Antagligen inte. Så varför tänka så om scenarion i sitt eget liv? Varför applicerar vi inte en snäll, lugnande (och logisk) logik mot oss själva när vi kan göra det mot andra..?

Det stoiska tankesättet att inte fokusera på sådant som är bortom min kontroll har alltså hjälpt mig väldigt mycket med mitt katastroftänkande: Jag kan bara agera och göra mitt bästa efter kunskap och resurser som jag har just nu, mer kan jag inte göra. Jag vet inte säkert vad som händer om en timme, en månad, eller ett år. Jag kan inte agera i framtiden och definitivt inte i dåtiden. Bara nu.
Att vara stoisk betyder inte heller att man är känslokall eller apatisk. Man har precis samma förmåga till känslor, men man tänker liksom ett extra varv innan man reagerar negativt, utifrån vad man vet just nu: “Jag vet inte om jag kommer att kugga tentan, få skäll/sparken av chefen, eller om operationen misslyckas. Därför väljer jag att inte reagera eller agera förrän jag vet.” Rätt känsla på rätt plats liksom.

Ibland har jag dock tänkt “men då kan man ju inte se fram emot någonting eftersom man inte vet vad som händer i framtiden” eller “då är det ju ingen idé att ens planera något i sitt liv“.
Ja, det är väl sant att ingen vet vad som händer i framtiden, men man begraver ju sig i precis samma irrationella katastroftänk som ovan då, eftersom man då utgår från att något okänt, men dåligt kommer att hända och förstöra det man planerar eller ser fram emot. För mig hjälper det att tänka att planerandet är en nuets aktivitet. Jag är inte i framtiden när jag planerar. Jag är nu.
Jag vet inte vad framtiden bringar, men om planerna skapar positiva känslor så kan handlingen att planera inte vara destruktivt på något sätt.

Detta blev en längre utläggning än vad jag hade tänkt, men ibland behöver man bara få ut saker på pränt. Kanske är ni fler overthinkers där ute som behöver landa mer i nuet? Ta ett djupt andetag, släpp sådant som är bortom er kontroll. Ta tillbaka hjärnan och tankarna till kroppen.
Det är svårt, jag vet. Men sånt som är värt att göra brukar ju inte vara lätt.