Välkommen till min blogg!

“The oldest and strongest emotion of mankind is fear, and the oldest and strongest kind of fear is fear of the unknown.”

– H. P. Lovecraft.

Tänk att ägna ett helt liv åt att skriva berättelser och kosmiska myter som ingen i omgivningen bryr sig om. En vilja att skapa ett fiktivt universum – välgrundat, men samtidigt öppet för tolkning och modifikationer. För att sedan få alltsammans avfärdat till genren pulp fiction, eller kiosklitteratur, som vi skulle säga på svenska. Detta var verkligheten för H.P. Lovecraft och hans berättelser om the Great Old Ones. Lovecraft skrev novellen Cthulu vaknar för nästan hundra år sedan, men det skulle dröja ända till 1970-talet innan hans verk fick något som helst erkännande och då hade han redan varit död i nästan 40 år.
Ändå har författare som Stephen King inspirerats av honom i mångt och mycket och det finns få skräckfantaster som inte sett eller hört något som ursprungligen är skapat och/eller inspirerat av Lovecraft, även om de inte är medvetna om det. Klassiska filmer som The Thing och Jacob’s Ladder är Lovecraft-grundade, liksom stora delar av World of Warcraft världen i princip är en rip-off av Cthulu-myterna.

Bara de senaste fem-sex åren har en hel hög med ”Lovecraftian” spel getts ut, varav flera rankas bland de bästa i världen.
Lovecraft har dock kritiserats i modern tid för sin rasistiska läggning, men samtidigt menar många att det inte går att komma ifrån det faktum att han skapade något unikt, förbryllande och fängslande som mer än någonsin tilltalar en hel värld av skräck-, scifi- och fantasynördar.

”In his house at R’lyeh,
dead Cthulhu waits dreaming.”

Cthulu vaknar (1928)

Men vad är det då som fascinerar så mycket med myterna om Cthulu och de andra Great Old Ones?
Jag kan såklart inte göra hela mytoset rättvisa här, men i stora drag handlar det om att vårt universum befolkas av kosmiska, ondskefulla varelser – Great Old Ones.
De dyrkades i fanatiska kulter på olika platser i världen för många millennier sedan, men har sedan dess fallit i glömska (åtminstone tror man det…). Kärnan i mytoset är att dessa kosmiska varelsers existens är så massiv att människor blir permanent galna när de får en skymt av den, eller försöker sig på att förstå den.

Madness är ett centralt fenomen hos Lovecraft och det är det som drabbar människorna som av misstag eller med vilje får vetskap om the Great Old Ones.
Cthulu själv beskrivs som den största av varelserna – en flera hundra meter hög blandning av drake, bläckfisk och människa. Han är varelsernas överstepräst och sitter fängslad i havet i en stad av sten som kallas R’lyeh. Men från sitt fängelse kan Cthulu fortfarande skapa oro och undermedveten ångest hos människor genom deras drömmar eftersom han gör dem medvetna om att han en dag kommer att återvända…

Man kan ju på sätt och vis förstå varför dessa berättelser blivit så populära i vår tid. Många människor älskar ju tanken på något kosmiskt, ofattbart, skrämmande och uråldrigt. Men det har vi väl egentligen alltid gjort? Antika kulturers mytologier handlar inte sällan om abstrakta, kosmiska varelser som styrde universum i tidernas begynnelse. Vi verkar helt enkelt inte gilla tanken på att det bara kan ha varit helt tomt där ute. Och vi vill tro att det finns något större och mäktigare än oss själva någonstans i universum som vi måste visa gränslös respekt för. Något eller någon som sitter på alla svar till våra frågor. En ordning i kaoset.
Därför tror vi på aliens, Atlantis, gudar, gudinnor och allsköns andra väsen. Astrofysiker försöker med alla tillgängliga teorier och resurser förklara universums beskaffenhet, men många gånger är det bara rena spekulationer. Svarta hål är ett bra exempel på fenomen som vi bara delvis förstår oss på, men vad de egentligen innehåller vet ingen…
Dessa kosmiska kroppar är och förblir en gåta för mänskligheten. En gåta som både fascinerar och skrämmer oss – vår tids fear of the unknown.

Hur som helst väntar jag fortfarande på dagen då Ludvig Josephson från Creepypodden ska läsa in Cthulu vaknar på svenska.
Vilken grej det vore!

Gårdagen bjöd på ett ganska behagligt väder med växlande molnighet. Vi har länge planerat att sticka ut på en dagsvandring till Florarna som ligger ganska nära där vi numera bor. Florarna består bland annat av Upplands största sammanhängande myrmarker. Det känns mäktigt att ha ett sådant här område så pass nära, men för de riktigt stora myrmarkerna måste man givetvis bege sig längre norrut.
Dagsvandringar passar oss båda riktigt bra, då vi hinner se mycket utan att bli alltför trötta, och vi behöver inte tänka på att ordna med kattvakt och annan logistik…

Minus myggen och att Micke fick ett fästingbett hade vi en förträffligt fin vandring i Florarna. Jag rekommenderar definitivt ett besök om ni har vägarna förbi någon gång – vare sig man bara vill ta sig en fika i trevlig miljö vid Risön (hit kan man ta bilen eller cykla ända fram), eller om man vill ge sig ut på ett längre äventyr i rejäl terräng.

OBS! Ta med myggmedel!

Det är något med junikvällar som är väldigt fängslande; sommaren är fortfarande i sin linda, men ljuset har ett starkt grepp om kvällar och nätter. Man kan nu inte bara höra, utan även se nattens väsen.

I dagarna har jag för övrigt passat på att ge bloggen ett litet ansiktslyft. Jag upptäckte nämligen att man inte kunde skrolla vidare till mina äldre inlägg via startsidan längre utan man behövde gå via arkivet, vilket jag tycker är lite sådär – jag vill ju gärna ha en överblick över innehållet.
Hittills har jag använt ett särskilt tillägg för mina inlägg, men jag märkte att de har begränsat detta tillägg ganska rejält om man inte vill betala för premium (vilket jag inte vill). Som respons på detta har jag således skrotat tillägget helt och hållet och kör istället på temats egen layout tills vidare. Jag tycker det ser helt okej ut!

Min svärmor, som är väldigt trädgårdsintresserad, pekade ut en särskild blomma på vår tomt som växer lite här och där. ”Ni har ju akleja här. Och här! Och här!!” sa hon.
I min ljuva ignorans förstod jag inte vad hon pratade om. Jag visste inte vad akleja var, det enda jag visste var att det väl heter akvileja och inte akleja, eftersom de sjunger så i folkvisan…
Men nu vet jag!
Vi har alltså massor av aklejor runt huset och av det lilla jag läst om dem så var de vanliga i torparmiljöer förr i tiden, så de som växer hos oss har säkerligen sjävsått sig och spridit sig successivt genom åren.
Det är en fantastiskt vacker blomma som kommer i alla möjliga färger och jag vill passa på att föreviga några av dem innan de blommar över.

Det känns både positivt och negativt att tomten har varit orörd under så många år. Det positiva är att typ allt blir en överraskning och att stora delar av trädgården har blivit lummiga och vackra på ett naturligt sätt, utan mänsklig inverkan.
Det negativa är såklart allt röjningsarbete som måste göras och som i sig kommer att kräva väldigt mycket tid och resurser.
Men, men… allt har sin tid!

På tal om tid har jag de senaste två veckorna återupptagit en hobby som har legat i träda hos mig under vääldigt många år. I princip ända sedan jag var barn. Men nu har jag kommit igång igen och det är så fantastiskt roligt att det upptar nästan all min lediga tid! Därav har också fotandet och bloggandet hamnat lite i i skymundan. Jag känner mig inte helt redo att dela med mig av det än – det är nästan som ett kärt litet barn som jag måste kultivera ett tag till. Men på sikt är det förhoppningsvis något som kommer att bli alldeles perfekt att kombinera med mitt fotointresse.

Önskar er alla en fin vecka!

På fältet utanför vårt hus har vi sedan vi flyttade in sett en räv nästan varje dag som lunkar fram. Inget konstigt med det tänker man, den har väl sitt revir här i området och kör sina kontrollrundor då och då.

I förrgår kväll satt räven på ett stenröse, bara typ 100-150 meter ifrån huset och jag har alltid tänkt att det röset vore en perfekt boplats för något halvstort djur.
Det såg så fint ut när räven satt där kvällsljuset och såg ut över nejderna, så jag skyndade in efter kameran på vårt kontor. Vyn från kontoret är precis rakt mot stenröset, så jag riktade kameran ditåt. Till min besvikelse satt inte räven kvar i ljuset utan hade förflyttat sig en bit in bland stenarna.
Jag kikar på den genom sökaren för att ändå försöka få en fin bild, och då dyker det plötsligt upp något helt oväntat i bilden: En mini-räv! TVÅ mini-rävar! Rävungar!!

Jag har faktiskt aldrig sett en rävunge överhuvudtaget, så det var verkligen en fantastisk överraskning en vanlig onsdagskväll. Vår närmsta granne är alltså en mamma rödräv och hennes två rävungar! Igår morse fick vi dessutom se dem igen i det vackra morgonljuset och jag plåtade för kung och fosterland.

Resultatet kommer här – förbered er för sötchock!

Bilderna nedan tog jag kvällen innan, när ljusförutsättningarna inte var de bästa. Men det var ändå så himla gulligt att fånga rävungarnas bus med varandra och med sin mamma:

Vi har inte sett till varken rävmamma eller rävungar sedan igår, men vi håller lite utkik och hoppas att de frodas i sitt stenhus. Alternativt kanske de har flyttat till en större lya allt eftersom kidsen växer. <3

När jag sitter på altanen så ser jag numera massvis med fjärilar som virvlar omkring. Därför tänkte jag att det skulle vara fint att fånga dem alla på bild och visa er, som ett litet fjärilslexikon. Givetvis ville inte en enda fjärilsjävel visa sig när jag väl gick ut med kameran, så jag roade mig med att ta lite bilder på några av blommorna som dykt upp i trädgården.

Nu ska jag hålla mig inomhus tills ikväll eftersom det är äckligt varmt ute.
Önskar er alla en fin söndag!

För någon vecka sedan hörde jag årets första svartvita flugsnappare när jag cyklade längs den grönskande cykelvägen mot tågstationen.
Nu både hör och ser vi dem dagligen, där de studsar runt bland de begynnande äppelblomstren.

En svartvit skönhet i en värld av färg,
Sommarens budbärare

Igår fyllde Micke år och därför hade jag planerat in en mysig dag för oss där vi skulle åka på en liten utflykt i vårt närområde. Norra Uppland är ju välkänt för de valloner som kom hit under 1600-talet och anlade de stora järnbruken, som i sin tur kom att utgöra en grundförutsättning för den svenska stormaktstiden.
Historienördar som vi är så kan vi ju knappast ha bosatt oss på en bättre plats! Och nu när säsongen för den här typen av utflykter så smått börjar krypa igång, så bar det således av mot Österbybruk och dess ståtliga herrgård och bruksmiljö.

Vi var mättade på valloner och bruksmiljöer för denna gång och Micke var helt klart nöjd med sin födelsedag. Väl hemma åt vi en trerätters middag och tittade på den nya säsongen av Clarkson’s Farm.

Men oj, det här med att turista i våra nya hemtrakter är helt klart något vi kommer att fortsätta med! Jag har till och med laddat ner en app som heter Upplev Norduppland, där man kan hitta allt från caféer och restauranger till vandringsleder, utställningar, kuriosa, med mera.
To be continued!

Äntligen är hon här – Maj.
Maj är månaden som har allt: Grönska, lagom värme, ljusa kvällar, sångfåglar, ledigheter, förväntningar…
Markerna kring huset sjuder, nej, kokar av liv!
De första lövsångarna och de första svarthättorna har anlänt. Fladdermusen som sov under väggpanelen har vaknat ur sin vinterdvala och flugit ut i världen.

Jag flyger också.

Att vara intresserad av både historia och fotografering har sina fördelar, då det inte sällan är fullt möjligt att kombinera dessa sfärer och på så sätt skapa en synergieffekt för sina intressen.
Eftersom vi även har det fantastiska verktyget internet nuförtiden, så är möjligheten att ta del av historiska bilder en helt annan än vad den var bara en generation tillbaka. Jag tänkte därför ta tillfället i akt och dela med mig av en av mina absoluta favoritsidor när det kommer till just historiska bilder –lindebilder.se.
Några av er har kanske sett sidan förr, men här finns bokstavligen en uppsjö med historiska bilder!
Bilderna är många gånger unika och mestadels tagna från 1800-tal och framåt. (Inte så konstigt kanske med tanke på att kameran uppfanns under just 1800-talet).

Det kan vara lite rörigt att navigera på sidan eftersom gränssnittet är gammalt, men ett tips är att gå in på startsidan, och längst ner kan man välja ”kategori” och leta upp det man är intresserad av att se. Alternativt kan man använda sökfunktionen uppe i högra hörnet om man letar efter något specifikt.

För mig som kommer från Bergslagen är Lindebilder extra trevlig eftersom många bilder kommer från just det geografiska området, och orten Lindesberg som sidan är döpt efter ligger även den i Bergslagen.

Eftersom jag insett relativt ”sent” på säsongen att jag vill testa det här med odling hemma så inser jag också att jag är ganska sent ute med min förkultivering av de växter jag tänkt börja med. Nåja, som glad amatör försöker jag vara förlåtande mot mig själv och inse att allt inte kommer att bli perfekt. Jag testar och ser helt enkelt!

Jag har annars en tendens att kasta mig huvudstupa in i nya intressen och hobbys, läsa på allt som finns om dem och sedan förvänta mig toppresultat direkt, annars är allt ett misslyckande (inklusive jag själv). Den metoden är ju uppenbarligen inte hållbar och, framförallt, tar den alltid död på glädjen och nyfikenheten i intresset/hobbyn som ju var hela anledningen till att jag började…

Så! Det får lov att bli några (läs många) nybörjartabbar och okunskap i min trädgårdsresa, även när det gäller just förkultivering.
Men jag tänkte i alla fall visa vad jag hittills har sått och mina tankar kring detta!

Vid den gamla syrenen på framsidan av huset har en gren börjat böja sig ned mot marken. Småfåglarna verkar vara överens om att den är den perfekta platsen för att hålla uppsikt mot matningen ovanför.

Ibland händer det att jag oavsiktligen tar en bild som jag blir så där fånigt nöjd med. Bilder som knappt behöver någon redigering och som man bara blir glad i hjärtat av.
Det hände här om dagen när jag låg sjuk i soffan och försökte fördriva tiden med något. Jag hade lagt kameran på soffbordet eftersom jag jag ville fånga några bilder på bergfinken som var på besök vid matningen då.
Jag tittade sökande ut genom fönstret för att försöka få syn på finken, men utan resultat. Sittandes i soffan med kameran i handen betraktade jag istället rödhaken som skuttade runt på marken i jakt på insekter.
Den är så otroligt söt, rödhaken. Vaksam, men modig. En av mina favoriter. De letar intensivt efter mat i några minuter för att sedan flyga i säkerhet och speja av området.
Just i denna stund flög han och satte sig i den höga gamla granen framför vårt hus. En svag solstråle letade sig in och lyste upp hans brandgula bröst, i stark kontrast mot den mörka skogen bakom. Perfektion.
Givetvis är det inte optimalt att fota genom fönstret, men jag hade bara några sekunder på mig och ville för allt i världen inte sabotera denna idylliska scen genom att öppna fönstret och sticka ut kameran. Och det blev ju bra ändå.

Idag är förkylningen betydligt bättre och därför unnade jag mig att faktiskt kliva utanför dörren en sväng, eftersom jag inte har gjort det på flera dagar.
Under en tid har jag gått och spånat lite på en idé till en ”bloggserie” som jag tänkte kunde vara rolig att dra igång – Nybörjarträdgård! Jag vet inte om nybörjarträdgård ens är ett ord, men från och med nu får det vara det.
Som jag nämnt förut så har vi ju en ganska stor trädgård i vårt nya hus med flera trädgårdsland, fruktträd och diverse buskar och träd. Det stora kruxet är bara att ingen av oss kan särskilt mycket alls om trädgård och odling. Jag har aldrig varit ett dugg intresserad av att odla saker, varken inomhus eller utomhus, och jag har alltid tänkt att det är en hobby som jag eventuellt kan ägna mig åt när jag blivit pensionär…
Men! Nu sitter jag ju här och skriver ett inlägg om just trädgård. I takt med att snön har smält bort och solen har börjat värma så har ju även vår trädgård börjat vakna till liv. Med det har även en känsla av att vilja greja med odlingarna och planera för framtidens trädgård vaknat i mig… Eftersom flera av er är duktiga på trädgård så tänkte jag att det kunde bli ett roligt projekt att visa även här på bloggen.
Tanken är mest att dela med mig av min nybörjar-trädgårdsresa i bilder, så det bli både dokumentärt och lite drömmande på en och samma gång. Och givetvis välkomnar jag alla tips som en nybörjare kan tänkas ha nytta av!

Första delen handlar om dagens förutsättningslösa spaning – Hur ser vår trädgård ut och vad har egentligen hunnit komma upp nu när det faktiskt har börjat bli vår på riktigt här..?

Detta inlägg blev betydligt längre än vad jag hade tänkt! Men det kanske rimmar bra med de oändliga möjligheter som finns när det kommer till trädgård, även för en nybörjarträdgård. Jag har en lång och spännande resa framför mig och är uppenbarligen bara i startgroparna ännu, både vad gäller teoretisk och praktisk kunskap… You live and learn, som man brukar säga!

Jag har åkt på en rejäl förkylning den här veckan och sitter därför hemma och gör… ja, vad gör jag? Tittar på TV en stund tills jag tröttnar, broderar och lyssnar på ljudbok tills jag tröttnar, sover en stund tills Molle gormar om något eller Hugo trampar på min mage, tittar på fåglarna vid matningen, vill baka något onyttigt och inser att vi inte ens har strösocker i vårt skafferi… Typ så.
Jag kan i alla fall glädjas åt att ha sett hela tre nya arter på vår tomt sedan igår – bergfink, gröngöling och stenknäckar. Det är tråkigt att vara sjuk, men det är åtminstone lite mindre tråkigt att vara sjuk i ett hus på landet.

Idag har vi dessutom haft klassiskt aprilväder med regn, sol, hård sunnanvind, vindstilla och åska. Detta resulterade dock i en fantastisk syn i form av två regnbågar ute på fälten. Jag ville såklart springa ut med kameran och stativet, men insåg sedan att det vore dumt att ställa sig i regn och blåst med en redan envis förkylning.
Så jag tog dessa bilder från kontorsfönstret istället. Upptäckte även att det är dags att rengöra kamerasensorn.

Fromme läsare, köp nu mig,
Mycket förstånd, lär jag dig,
Bonde-Praktika är mitt namn,
Läs mig, det länder dig till gagn,
Det hela årets lopp vill jag dig lära,
Hwarefter du dig skall regera.

Så står det på framsidan av den gamla svenska bondepraktikan. En bok, eller snarare ett antal böcker, som jag länge har velat ha i min ägo. Folklore och svunna tiders insikter – det vi idag skulle kalla skrock, har alltid fascinerat mig. Jag tror att beprövad erfarenhet och det vi idag kallar empirism går lite hand i hand; att testa något och få samma utfall är väl egentligen samma sak som att över generationer samla på sig erfarenheter.
Dock skulle bondepraktikan kanske inte ge samma utfall alla gånger och grunden för slutsatserna kan ibland te sig något märkliga… Men det är ju just detta som gör det så intressant att läsa om.

Jag har ju pluggat både arkeologi och historia under flera år, så för mig sitter det på många sätt i bakhuvudet att alltid tänka på den historiska kontexten som folkloristiska texter är skrivna i. Bondepraktikan är såklart inget undantag. Att vara bonde förr (och säkerligen idag också) var nog bland de hårdaste typerna av livsföring som fanns. Att vara helt utelämnad till yttre omständigheter som i värsta fall ledde till svält och död… Ja, man förstår ju varför människorna ville använda alla tänkbara medel och sin gudfruktighet för att sia om hur skördarna skulle bli och om barnen skulle överleva året.

Så, vad är egentligen bondepraktikan mer konkret?
Kort och gott skulle man kunna säga att boken är ”hopkok” av mängder av mer eller mindre vetenskapliga skrifter och lärdomar. Från Mesopotamien och Grekland hämtas astrologin och kalendrarna, men framförallt samlar man den kristna världens vetenskaper som rör naturfenomen, väderomslag, praxis kring helgdagar, åderlåtning, etymologi, med mera.
En salig blandning av livsråd helt enkelt! Allt för att göra allmogens liv mer uthärdligt och rättfärdigt inför Gud.
För Gud och bibliska gestalter och föreställningar är såklart centrala i bondepraktikan och allt som sker, eller inte sker, är i slutändan resultat av Guds nåd eller vrede. Bondepraktikan försöker bara att göra detta hanterbart och tillämpbart i praktiken för gemene bonde.

Eftersom bönderna var beroende av vädret så är bondepraktikan till stor del utformad som ett verktyg för att förutse vädret, både på kort och lång sikt. Så här står det till exempel om Aprilis, april månad:

”Om det Påskdag regna vill.
Litet foder bliver det året till.
Men bliver den samma dag skönt väder,
Mycket smör det år tillkommande är,
Det är gott den dag att barn avväna,
Som deras fulla tid hava diat modrens spena,
I Guds namn skall det begynna.
Därefter dem till lärdom och gudsfruktan skynda.”

Om man vill förutse vädret på lång sikt tror jag att bondepraktikan är ungefär lika användbar som SMHIs långtidsrapporter, det vill säga inte alls.
Jag ser det mer som en ganska lättsam, men samtidigt gripande skildring av den ”vanliga” människans paradoxala kamp och samlevnad med naturen.

NÄR BONDEHUSTRUN KOKAR GRÖT

När gröten månd’ brännas vid,
Och barnet är ej roligt nattetid,
Betyder regn och stormvädersil.

Vill man lära sig mer om åderlåtning för olika typer av krämpor är bondepraktikan dock ett utmärkt uppslagsverk:

FÖR TANDVÄRK

Haver du tandvärk, skall du förstå,
Då skall du en åder under din tunga slå,
Därmed bliver pinan stillt,
Om du efter detta råd göra villt.

Tandvärken går kanske över, men man får säkerligen ont under tungan istället…

FÖR ÖRONENS SUSANDE

När dina öron susa och klinga,
Då skall du däri två ådror finna,
Dem skall du låta i samma stund;
Den döve är också sunt,
Och de, som alltid mycket förgäta,
Dem vill jag råda att göra detta.

Nej, jag tror jag skippar det här med åderlåtning!

På det stora hela bör man alltså ta bondepraktikan med en stor skopa salt, oavsett vilken yrkeskategori man tillhör.
Som jag nämnde, så ser jag den mest som en intressant inblick i vilka typer av problem människorna förr ansåg viktiga att hantera. Många gånger är dessa problem inte alls olika våra egna, vilket jag tycker är väldigt uppmuntrande att inse. Vi vill ju gärna distansera oss från forna tiders människor eftersom vi tycker att vi vet bättre nu.
Men gör vi verkligen det?
Vi har ju fortfarande inga slutgiltiga svar på många av dessa frågor och problem som människor har kämpat med under tusentals år…

…hette det sista albumet av kent. Fast det kanske ni visste. Några av er kanske är kentfans rent av? Jag hade en period i mitt liv då jag var besatt av kent och följde allt de gjorde, lyssnade på allt. Jag var till och med indiepopare ett tag på högstadiet med rufsigt sprayat hår, palestinasjal och färgglada hårspännen. Det var dock bara en fas som tur var.
Idag fyller jag 33 år och jag har således bland annat roat mig med att titta igenom bilder på mig själv som jag (och andra) tagit genom åren – och det är inte lite bilder! Jag har ju alltid gillat att fota och har i princip alltid haft någon form av kamera till hands. De gånger jag inte vetat vad jag ska fota så har jag uppenbarligen roat mig med att ta bilder av mig själv. Narcissistvarning? Eller bara normal fjortis kanske…
Jag tänkte i alla fall att det kunde vara lite skoj att visa er ett litet (läs 50) axplock av bilderna – bilder från ett (eller många) tidigare liv.

Barndomen

Orädd, men väluppfostrad – så skulle jag nog beskriva mig själv som barn. Älskade att bara gå runt i naturen i min egen lilla värld. Ganska mycket som nu alltså, haha! Drömmen var att någon gång få ha en egen häst. Och delfiner.

De långa tonåren

Mina tonår var på många sätt ganska bekymmersfri och jag levde för dagen tillsammans med mina bästisar. Den största förändringen som skedde var att mina föräldrar separerade vilket såklart fick stora konsekvenser i mitt liv, bra som dåliga. Men på det stora hela var det en tid som jag ser tillbaka på med glädje och massor av fina Norbergsminnen. Även kärleken till musik och dans kom under den här perioden in i mitt liv för att stanna.
Drömmen var att gifta mig med en latinamerikansk fotbollsstjärna och bli lyxhemmafru.

20-nånting

Den här tiden präglades framförallt av min studietid på universitetet, olycklig (och ibland lycklig) kärlek, alkohol, festande, resor, hårförvandlingar, samt en långsamt groende känsla av att det kanske snart vore dags att ta tag i livet…
Drömmarna var nog lite blandade, men en var att hitta min drömman och bosätta oss på en herrgård med en massa djur. Den drömmen har ju faktiskt nästan slagit in, om man nu ser vårt stora hus som en herrgård och våra två katter som ”en massa djur”.

De sena 20 och tidiga 30

Nuvarande epok. Typ. Jag blev klar med plugget och började förvärvsarbeta som myndighetsperson. Byter jobb några gånger och flyttar några gånger. Börjar även se mitt fotograferande som en konstform, snarare än något rent dokumentärt.
Det största som händer är att jag träffar mitt livs kärlek 2017 och sex år senare gifte vi oss.
Drömmen nu är att vi ska leva ett långt och lyckligt liv tillsammans. Och skaffa en massa djur. Kanske driva någon liten hobbyverksamhet.

Vad kul att ni har tagit er igenom 50 bilder på mig, kudos!
Det är ju väldigt skoj att titta tillbaka på gamla bilder. Själva bilden är ju ett minne i sig, men det kan liksom väcka igång en hel kavalkad av minnen och känslor. Nästan som att leva om en epok i livet, om så bara en komprimerad version på några sekunder.

Nu ska jag njuta färdigt av min favorittårta – Carl Gustav från Landings.
En härlig födelsedag, med min man, i vårt vackra hus.

Drömmar slår tydligen in – man vet bara inte när och hur… <3

Sedan några dagar har vi haft nöjet att besökas av en turkduva vid vårt hus. Denna fågel är egentligen en ganska ”ny” art för Sverige i bemärkelsen att den har etablerat sig här främst under andra halvan av 1900-talet. Ursprungligen trivs den bäst i varmare breddgrader, men liksom många andra arter har den brett ut sig mer allt eftersom klimatet blivit varmare norröver. Jag hade dock aldrig ens tänkt tanken att jag skulle få se en här i Norduppland, ännu mindre alldeles utanför fönstret!
Men men, det är ju just det här som är tjusningen med att intressera sig för fåglar och naturen i största allmänhet – man vet aldrig vilka överraskningar som kan bjudas, stora som små.
Jag har döpt vår turkduva till Ture. Sedan ett par dagar besöker han dock inte matningen längre utan verkar sitta och spela i ett träd lite längre upp mot byn. Hans kluckande sång är dock väldigt trevlig att lyssna till och den blir ett fint komplement till fågelkören som växer för varje dag. Igår hörde jag till exempel vår första rödhake och sedan förra veckan har vi dansande tranor ute på fälten – underbart!
Är ni förresten nyfikna på turkduvans läte så finns det att lyssna på här!

Med detta vill jag och Ture önska er alla en riktigt Glad Påsk med mycket solsken och fågelsång!

Gårdagen bjöd på strålande sol och flera plusgrader – perfekt för min planerade tur till Tegelsmora. Tegelsmora är namnet på socknen vi bor i, men det är även en egen by med en vacker kyrka från senmedeltid som jag givetvis måste besöka och fota vid tillfälle. Men framförallt finns här en fantastisk fågelsjö! Eller åtminstone önsketänker jag att den är fantastisk eftersom den ligger alldeles nära vårt hem. Så jag gav mig ut på en ganska förutsättningslös utflykt och den här gången kunde jag faktiskt cykla hela vägen fram…

Idag gav jag mig ut på en lunchpromenad i det sköna solskenet. Passade på att ta med mig kameran och fota mångfalden av alla små (och stora) djur som verkar trivas här omkring.

I snövit tystnad vandrar han stark
Tassar på is och frostklädd mark

Med silverne päls så fager och len
Han skymtas i stjärnors och månars sken

Ögon av bärnsten och morrhår av glas
Uppfylld av livet mot vågspel han dras

Ett väsen så mystiskt av gudarna fött
Frostkatt, vars like jag alltjämt ej mött

Domherre hör till de lite skyggare av småfåglar som besöker vår matning. De är primärt skogsfåglar och brukar därför vara lite blyga kring mänsklig närvaro, i alla fall hos oss. Idag kom dock ett stationärt domherre-par och förgyllde den grå förmiddagen!

Idag tog jag med cykeln på dess första äventyr ute i de nya nejderna. Som jag nämnt tidigare så finns det väldigt mycket skog här omkring, både större och mindre varianter. Det finns även en del sjöar relativt nära, något som jag som uppvuxen i Bergslagen verkligen saknade under alla mina år i Uppsala.
I Norberg fanns nästan en sjö för varje invånare och om en sjö hade mer än ett sällskap som badade, så cyklade man glatt vidare till nästa. Inget konstigt alls!
I Uppsala är det tyvärr mer sparsmakat med badplatser som är rimliga att ta sig till utan att det blir ett heldagsprojekt. Och eftersom man sällan var ensam om att vilja bada på somrarna så fick man såklart räkna med ett antal tusen människor till som trängdes på dessa få platser… och detta givetvis med bergsprängaren på högsta volym, osande kolgrillar, fotbollar som flyger hejvilt, ungar som gapar och springer tvärs över filtarna, drunkningstillbud, vattenskotrar, ja ni fattar säkert.
Ett sätt att komma ifrån detta kaos om man trots allt vill bada i Uppsala är att ta sig ett dopp i Fyrisån, med hjälp av någon av alla de bryggor som finns framförallt norr om centrum. Här viskade dock min inre Darwin att en kall dusch fungerar precis lika bra och att det endast är en ytterst nödställd person som måtte tvingas till denna förnedring, förklädd till sommarnöje. Jag skulle kunna skriva ett kåseri om vad jag tycker om konceptet att bada i Fyrisån, men jag tänker att vi släpper det.
Jag har trots allt badat frivilligt i Dnepr i centrala Kiev, så jag ska väl inte döma…

Hur som helst – sjöar i vår nya hembygd var det!
Cirka 20 minuter med cykel från vårt hus finns en sjö som heter Strömaren, som jag skulle vilja fota vid. Enligt Google Maps finns det dessutom en väg nästan ända fram till sjön. Problemet är bara att satellitbilderna i Maps är tagna i den grönskande sommaren när vägarna är fria från snötäcken och det var således inte alls 20 minuter med cykel som jag hade räknat med. Det blev istället kanske 10 minuter på barmark innan det helt enkelt tog tvärstopp för vidare cyklande. Efter alla år som Uppsalabo har jag inte riktigt vant mig vid tanken på att man faktiskt inte kan cykla överallt.
När Google Maps dessutom säger att ”det finns en väg här fast bara på sommaren typ hehe!” så frustar jag lite häpet.
Här på landet ska man åka spark, skidor eller snöskoter om man ska ta sig fram någon annanstans än på bilvägen. Det är noterat – Till nästa vinter ska jag införskaffa en spark. Och kanske skidor.

Ibland får jag infall att skapa något ur fantasin. Det finns ju inga gränser för vad man kan göra med bildredigeringsprogram nuförtiden, men jag försöker att hålla det ganska simpelt (delvis för att jag också saknar avancerad kunskap om vad som går att göra, haha).

Här fick i alla fall en bild på månen och en bild på en ormvråk som jag tagit nytt liv – Månhöken.
Kom att tänka på den antropomorfa guden Khonsu i fornegyptisk mytologi, vars aspekt var just en falk som bär en krona med månen i.
Kanske har Khonsu en fornnordisk släkting i form av en ormvråk som vakar över månen..?

”Man ska inte ropa hej…”
Men nu tänker jag göra det ändå – HEJ vårtecken!
Våren är inte här i full blom ännu såklart, men nu är det ju mars. Och även om vi har flyttat lite norrut, så är mars fortfarande typ en vårmånad även här. I alla fall vissa år.

Om det här är ett vår-i-mars-år återstår väl att se, men några uppenbara vårtecken har nu dykt upp i och omkring vårt hus. Förra året var det åtminstone vår i början av april utanför Uppsala. Jag minns att jag inte hade någon egentlig vårlängtan då – kan faktiskt inte minnas alls senast jag längtade efter våren som jag gör just i år.
Kanske beror det på att vi flyttade hit i den kallaste och mörkaste midvintern (som dessutom var rekordkall och rekordsnöig på många håll). Vi har liksom inte ens sett på bild hur vårt hus och dess omgivningar ser ut under vår och sommar. Så det är lite av en ”dubbel” längtan i år; att se vad det egentligen är vi har på ägorna, samt allt det vanliga som våren innebär i form av ljus, varmare temperaturer, mindre kläder att släpa på, kunna cykla till tåget, sitta ute på altanen, etc…